Det där med ”äntligen” ska man ta med en nypa cineastiskt salt. Denna längtan efter att ta del av kopian av Ruben Östlunds suveräna relationsdrama, som också passade på att dra ner skidbrallan på medelklassens diskreta charm, är strikt akademisk: Klarar en så pass komplex, finstilt underhållande och psykologiskt intressant film resan över Atlanten?
Nå, svaret har vi ju i och för sig redan, men man vill ju se vurpan med egna ögon.
Grundkonflikten är densamma:
En familj är på skidsemester i Alperna, sitter på en servering uppe i bergen när en lavin ser ut att komma mot dem. Pappan blir rädd och lämnar sin familj i sticket, men lavinen når inte fram. När snöröken lagt sig tvingas han lomma tillbaka, nu berövad all sin pondus och patriarkala ställning.
Nä, det är inte så uselt som förhandsrapporterna hävdade. Om man bara tänker bort Turist (svårt!) och om man som undertecknad ändå gillar båda huvudrollsinnehavarna, är det inte tala om direkt smärtsamma 86 minuter framför skärmen.
Men det finns uppenbara problem. Inte minst det stukande faktum att Julia Louis-Dreyfus agerar drama medan Will Ferrell spelar komedi. Det är bitvis plågsamt att se hur Louis-Dreyfus (som lär ha varit drivande för att få remaken gjord) kämpar för sin rollfigur medan Ferrell lallar omkring utan styrning.
Det ska dock inte bara falla på dem. En dylik diskrepans brukar ju vara ett tydligt tecken på dålig regi. I det här fallet då en mindre god insats av duon Jim Rash och Nat Faxon som ändå skrivit manus till Alexander Paynes rättmätigt hyllade The Descendants och som regidebuterade med inte alls pjåkiga The way way back. Men det handlar nog också om att Ferrell inte har de dova strängarna på sin lyra. När han ska se ångestriden ut, på riktigt, påminner det mest om någon som är i ett trängande behov av en vattenklosett.
Men mest skada gör ändå övertydligheten. Där Östlunds film finmejslar fram ett för familjen stort drama, klampar Rash & Faxon fram med storpjäxorna på.
Detta bäst exemplifierat hur de två filmerna behandlar berättelsens stillsamma klimax, där pappan får ”rädda” mamman, för att familjens gruppdynamik ska återupprättas. Där Östlund låter oss lista ut vad de tu håller på med, lägger amerikanarna till en scen där en argsint Billie berättar för Pete, och oss, varför hon går med på denna charad.
Downhill ger sig ut på en hel del egna svängar, några lyckade, andra mindre underhållande. Som den där sextokiga hotellvärdinnan (Miranda Otto med kackig brytning), som eldar på gemene amerikans bild av Europa som ett evigt pågående swingerparty.
Hon är först rätt kul, sedan mest irriterande.
Downhill i ett nötskal.
Downhill finns tillgänglig på diverse strömningssajter