En superb skådespelartrio och en fejknäsa. Där har ni fyra möjliga nycklar till framgång för ”Foxcatcher”, Bennett Millers verklighetsinspirerade film om hur relationen mellan två olympiska guldmedaljörer och en excentrisk rikemansson går väldigt fel.
När John Du Pont, arvtagare till en gedigen familjeförmögenhet, kallblodigt sköt ihjäl brottaren Dave Schultz på den senares garageuppfart, chockades omvärlden. Schultz, den äldre av två framgångsrika brottarbröder som båda vunnit OS-guld för USA 1984, var anställd som brottningscoach av Du Pont och bodde dessutom på den senares ägor med sin familj.
Mordet framstod som ett mysterium, men så mycket klarhet ger dessvärre inte Bennett Millers skildring av händelseförloppet. Ändå är ”Foxcatcher” är ett drama fyllt med spännande ingångar.
Filmen tar avstamp i ett mystiskt telefonsamtal som bjuder in Mark till Du Ponts ägor i Pennsylvania.
På Foxcatcher Farm presenterar sig John Du Pont för Mark. Han är en stor brottarfantast, ja, han har till och med varit brottningstränare. Nu vill han hjälpa Mark, Dave och resten av det amerikanska brottarteamet mot ytterligare framgångar. Nybyggd, hypermodern träningsanläggning och lön ingår.
Dave, stadgad med familj och jobb i Kalifornien, är inte imponerad. Men Mark lockas av erbjudandet. OS-guldet har för hans del inte resulterat i annat än dubbla träningspass med storebror Dave i en murrig källarlokal och snabbnudlar i en spartanskt möblerad lägenhet.
Du Ponts frikostighet visar sig dock omfatta en del outtalade krav.
Berättelsen, med dess snaskiga inslag av överdådig rikedom och tragiska familjerelationer, blir i Millers händer aldrig spekulativ. I stället rör den sig trevande mellan drama och thriller, utan att riktigt bestämma sig för var den ska landa.
Jämfört med regissörens förra film, ”Moneyball”, en skickligt uppbyggd, udda rags-to-riches-historia i baseballmiljö, rullar den dystra ”Foxcatcher” nästan outhärdligt långsamt mot sin slutdestination.
Det är uppenbart att Miller i första hand inte är intresserad av mordgåtan, utan relationen mellan de två Schultz-bröderna och Du Pont. Kanske är det också därför den förlösande aha-känslan inte infinner sig.
Vi matas under två timmars tid med ledtrådar till den märkliga spänning som byggs upp mellan Mark och Du Pont, och den emotionella konkurrens som utvecklas mellan Du Pont och Dave. Men mer än dessa antydningar till rollfigurernas agerande får vi aldrig.
Detta trots att Steve Carell, Channing Tatum och Mark Ruffalo (som Mark respektive Dave Schultz) levererar skådespeleri i absolut världsklass.
Carell utgör förstås ässet i filmens rockärm. Bara att se denne genomhygglige komiker uppenbara sig på bioduken som gråhyllt, stirrig träningsoverallsman med gigantisk örnnäsa, skapar Oscar-känning. Finns det något framgångsrecept på vägen mot världens mest prestigefyllda filmpris så är det trots allt fenomenet fysiska förvandlingar.
Men låt er inte distraheras för mycket av fejknäsan. Det är Carells gestaltning, inte avbildning, av Du Pont som utmärker sig här. Sättet att kapa av varje ord med en lätt pausering är otäckt likt Du Ponts – kroppshållning och kroppsspråk likaså.
”Foxcatcher” serverar oss en kufisk rik knös på silverfat. Det görs utomordentligt skickligt, i perfekt återskapade 80-talsmiljöer och med stort förtroende för skådespelartrion i huvudrollerna.
Ändå kommer vi aldrig närmare svaret på gåtan Du Pont.