Det finns en story här någonstans, om en far och hans tre vuxna söner, ett självmord som påverkar dem alla, men mest är ”Knight of Cups” en medvetandeström hos en man som tappat riktning i tillvaron.
Närmare bestämt handlar det om den Hollywood-baserade manusförfattaren Rick (Christian Bale) och alla hans kvinnor. Och framförallt hans sökande efter sig själv, och efter… ja… meningen med allt.
I sitt magnum opus ”The Tree of Life” började Malick med att skildra the Big Bang, gav oss sedan världens förhistoria i en smått hallucinatorisk räcka scener, vilka senare leder fram till en berättelse om en våldsam far och en hunsad son.
Tilltaget avskräckte många men jag kunde inte bli annat än imponerad. I en bransch där 99 procent av alla filmmakare försöker lista ut vad som säljer bäst, letar den filosofiske filantropen Malick efter livets mening.
Men nuförtiden tyvärr medelst en lite väl nyandlig mumbo jumbo-attityd.
Jag tror att det är på sin plats med en snabb resumé:
När jag kom in i yrket i början av 1990-talet var regissören Terrence Malicks mytologiska persona klart mer imposant än hans filmografi.
Efter de enbart två filmer han hade gjort dittills, den hyllade Bonnie and Clyde-variationen ”Badlands” (1973) och den egenartade ”Himmelska dagar” (1978), samt hans antipati mot Hollywood och serieproduktion av film, hade han byggt upp en närmast valvtjock integritet.
Han var, är, konformismens spännande antites.
När han efter 20 år i medialt eremitage, återkom till duken med ”Den tunna röda linjen” var det alltså en händelse av månlandartyngd.
Det här var 1998, samma år som stora delar av publik och kritikerkår helt missade poängen när de hyllade Steven Spielbergs konventionella ”Rädda menige Ryan” som varandes en hård och realistisk skildring av krigets vansinne.
Terrence Malicks bidrag till genren var lika lång (nära tre timmar) och förpassade Spielbergs verk till serietidningshyllan.
I ”Den tunna röda linjen” vi fick springa med de amerikanska soldaterna i kaotisk kamp på en ö i Stilla havet. Människor som frustar, ylar, lider, lemlästar, spyr, gråter och bryter ihop, samtidigt som naturen står bredvid och undrar vad i helsike vi håller på med.
Vi var många som hade väntat länge, och fick full valuta för investerad tid.
Bara sju år senare kom den högstämda Pochahontas-historien ”The New World”, och sedan dess har den förut så saktmodige regissören plötsligt börjat spotta ur sig filmer.
Brådskan har inte gjort verken väl.
Även om bilderna i ”Knight of Cups” är av yppersta, suggestiva kvalitet, frammanade av den prisade fotografen Emmanuel Lubezki (”The Revenant”, ”Gravity”), ger de inte på egen hand tillräcklig bärighet åt den i grunden rätt trista, och inte speciellt egenartade historien. Filmer om hollywoodsk vilsenhet har ju blivit en stapelvara.
Terrence Malick är alltså inte rädd för de stora frågorna. Men frågan är om inte de stora frågorna har börjat bli rädda för honom. Vid det här laget börjar det nästan likna trakasserier.
Han är dem på spåren, förföljer dem film efter film. Nafsar dem i bakhasorna.
Sökaren Malick säger som Kristian Luuk: Vart är vi på väg?
Men bjuder tyvärr inte på riktigt lika fyndiga ledtrådar.