För många krigskorrespondenter dånar bomberna som värst inne i huvudet, när de kommit hem igen efter att ha jobbat ute i fält. Det är en utsatt yrkesgrupp, där psykisk ohälsa, missbruk och självmord inte är ovanligt. För något år sedan berättade journalisten Janine de Giovanni i boken “Demoner i dagsljus” om svårigheterna för krigskorrespondenter att få vardagsliv och relationer att fungera. Kriget har liksom flyttat in i kroppen, intrycken går inte att sudda bort. Krigstillståndet blir normalt, den trygga tillvaron absurd och irriterande.

I norske stjärnskottetJoachim Triers “Louder than bombs” blir vardag och familjeliv omöjligt atthantera för den hyllade krigsfotografen Isabelle. Hon kör ihjäl sig och lämnarefter sig en man, två söner och tusentals fotografier.

När vi kommer in iberättelsen har det gått några år sedan Isabelle dog och det ska göras enretrospektiv utställning med hennes fotografier. Familjen måste röja både blandoframkallade filmer och glömda minneskort, och i sina egna relationer,hemligheter och outtalade besvikelser.

Det blir tydligt vem somjobbat med sin sorg och vem som inte gjort det. De på ytan välfungerande ärmest trasiga, och lillebror Conrad som alla oroar sig för, klarar livet heltok. Hans truliga, fåordiga tonårsperson som stänger in sig och spelar dataspelhar inga behov av att hålla någon fasad uppe. Det är som att sorg är enofrånkomlig del av att vara den typen av tonåring, han bearbetar förlusten ochsmärtan på ett mer framgångsrikt sätt än den överpresterande, lyckadestorebrorsan.

Nämnda storebrorkrisar ihop utan att det sägs särskilt mycket om det. Mer än att han beter sigorimligt och destruktivt, så som man ofta gör i en kris. Tyvärr är det lite svårtatt se bortom skådespelaren Jesse Eisenberg, han överskuggar rollfiguren med det snabbpratande slyngelmanér som han slog igenom med i “The network”.

Liksom i Triers förrafilm, “Oslo, 31 augusti”, är det den intellektuella medelklassens inre tomrumsom närstuderas. Skuld, skam, leda och existentiell kris. I tillbakablickarpratar Isabelle om fotograferandets villkor, vad hon har för “rätt” att göradet individuella lidandet till allmänna exempel. Och ja, det är en fråga somhänger kvar, kanske är hennes självmord ett sätt att svara på frågan?

Joachim Trier berättarlångsamt, poetiskt och hoppar i tiden utan att tappa greppet om berättelsen. Hanjobbar både drömskt och verklighetsnära; bildsätter karaktärernas känslor,fantasier och minnen. En metod som är vansklig eftersom det blir så mångalager av fiktion, men han gör det bra och väl avvägt. Resultatet blir varkenkrångligt eller pretentiöst.

Personkemin mellanIsabelle Huppert och Gabriel Byrnes föräldrapar är strålande, det ligger ett helt äktenskapoch skaver mellan dem. Det enda jag saknar i “Louder than bombs” är mer om deras relation, och den cocktail av bitterhet, tid, kärlek och erfarenhet som denblivit.

Det är bara att hoppas påfler filmer från Joachim Trier, så vi får fortsätta gotta oss irelationsångest, ödesmättnad och ett både modigt och moget filmberättande.