• Viktigt meddelande:

    Kraftig rökutveckling från industribrand i Halmstad. Boende i närheten uppmanas att hålla sig inomhus och stänga ventilationen Läs mer

Foto: SF

”Louder than bombs”

Uppdaterad
Publicerad

Ödesmättat och ångestladdat om en familj i sorg. Sofia Olsson imponeras av norske regissören Joachim Trier och filmen som vann årets Bronshäst på Stockholms filmfestival.

För många krigskorrespondenter dånar bomberna som värst inne i huvudet, när de kommit hem igen efter att ha jobbat ute i fält. Det är en utsatt yrkesgrupp, där psykisk ohälsa, missbruk och självmord inte är ovanligt. För något år sedan berättade journalisten Janine de Giovanni i boken “Demoner i dagsljus” om svårigheterna för krigskorrespondenter att få vardagsliv och relationer att fungera. Kriget har liksom flyttat in i kroppen, intrycken går inte att sudda bort. Krigstillståndet blir normalt, den trygga tillvaron absurd och irriterande.

I norske stjärnskottet Joachim Triers “Louder than bombs” blir vardag och familjeliv omöjligt att hantera för den hyllade krigsfotografen Isabelle. Hon kör ihjäl sig och lämnar efter sig en man, två söner och tusentals fotografier.

När vi kommer in i berättelsen har det gått några år sedan Isabelle dog och det ska göras en retrospektiv utställning med hennes fotografier. Familjen måste röja både bland oframkallade filmer och glömda minneskort, och i sina egna relationer, hemligheter och outtalade besvikelser.

Det blir tydligt vem som jobbat med sin sorg och vem som inte gjort det. De på ytan välfungerande är mest trasiga, och lillebror Conrad som alla oroar sig för, klarar livet helt ok. Hans truliga, fåordiga tonårsperson som stänger in sig och spelar dataspel har inga behov av att hålla någon fasad uppe. Det är som att sorg är en ofrånkomlig del av att vara den typen av tonåring, han bearbetar förlusten och smärtan på ett mer framgångsrikt sätt än den överpresterande, lyckade storebrorsan.

Nämnda storebror krisar ihop utan att det sägs särskilt mycket om det. Mer än att han beter sig orimligt och destruktivt, så som man ofta gör i en kris. Tyvärr är det lite svårt att se bortom skådespelaren Jesse Eisenberg, han överskuggar rollfiguren med det snabbpratande slyngelmanér som han slog igenom med i “The network”.

Liksom i Triers förra film, “Oslo, 31 augusti”, är det den intellektuella medelklassens inre tomrum som närstuderas. Skuld, skam, leda och existentiell kris. I tillbakablickar pratar Isabelle om fotograferandets villkor, vad hon har för “rätt” att göra det individuella lidandet till allmänna exempel. Och ja, det är en fråga som hänger kvar, kanske är hennes självmord ett sätt att svara på frågan?

Joachim Trier berättar långsamt, poetiskt och hoppar i tiden utan att tappa greppet om berättelsen. Han jobbar både drömskt och verklighetsnära; bildsätter karaktärernas känslor, fantasier och minnen. En metod som är vansklig eftersom det blir så många lager av fiktion, men han gör det bra och väl avvägt. Resultatet blir varken krångligt eller pretentiöst.

Personkemin mellan Isabelle Huppert och Gabriel Byrnes föräldrapar är strålande, det ligger ett helt äktenskap och skaver mellan dem. Det enda jag saknar i “Louder than bombs” är mer om deras relation, och den cocktail av bitterhet, tid, kärlek och erfarenhet som den blivit.

Det är bara att hoppas på fler filmer från Joachim Trier, så vi får fortsätta gotta oss i relationsångest, ödesmättnad och ett både modigt och moget filmberättande.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet