Foto: Nonstop

”Marias väg”

Publicerad

Elin Larssons fniss fastnar i halsen när hon ser tungt drama om katolska fanatiker som anser att 90-talsduon Roxette är direkt livsfarlig.

Hur bemöter man religiös konservatism? Dietrich Brüggemanns Berlinvinnare ”Marias väg” (som mottog Silverbjörnen för bästa manus tidigare i år) ger inga enkla svar, men begrundar fanatismens inneboende dubbelmoral.

Den inledande scenen i ”Marias väg” bär namnet ”Jesus döms till döden”. Här diskuterar en entusiastisk präst, fader Weber, konfirmationens förpliktelser med några unga adepter, däribland filmens huvudperson Maria. Det är 15 skickligt regisserade minuter. Vi får inte bara veta att församlingen förkastar både påven och Vatikanen, och ser sig som företrädare av en ”äkta”, läs radikalkonservativ, katolicism.
Man förstår också ganska snabbt (om nu inte namnet på scenen var spoiler nog) att ett hemskt öde väntar den 14-åriga Maria.

De unga Kristi krigares (ja, de kallas så) nya uppgifter omfattar framför allt att bekämpa vardagsfrestelser. Modern musik, till exempel, ska förkastas. Befängt, ja, och bekant – för den som kan sin musikhistoria. Men här talas inte bara om kristendomens klassiska fiende, rocken. Gospel, soul, jazz ... ja, allt som inte är gregorianska körer eller klassisk musik existerar tydligen enbart för att locka människan i fördärv (den svenska 90-talsduon Roxette, visar det sig i en scen, anses direkt livsfarlig).

Fnisset fastnar i halsen när man inser att fader Webers entusiasm i kombination med hans inkluderande retorik är så övertygande att det faktiskt går att förstå varför ungdomarna köper budskapet. För den redan hängivna Maria, en flicka som känner skuld över att hon tittat sig i spegeln för länge på morgonen, räcker det inte att avstå kakor, killkompisar eller musik. Hon har en sjuk lillebror, och har bestämt sig för att rädda honom genom ett större offer.

”Marias väg” är uppbyggd av 14 scener, namngivna efter den katolska trons korsvägsstationer, etappskildringar av Jesus vandring mot Golgata. En nästan genomgående stillastående kamera (den rör sig vid tre tillfällen) gör att extra fokus hamnar på det som sägs och sker inom ramen för varje scen.

Här fungerar Brüggemanns regi, och systern Annas manus, ypperligt. Dialog och skådespeleri fäster sömlöst i varandra. Särskilt bra är samspelet mellan huvudrollsinnehavaren Lea Van Acken och Franziska Weisz, som spelar flickans otäckt passivt-aggressiva mamma.

Några detaljer skaver i denna annars stilsäkra, välregisserade historia. Formen blir stundvis ett självändamål, vilket får berättelsen att kännas alltför konstruerad och ger en repetitiv effekt. Enstaka övertydligheter bryter mot återhållsamheten i tematiken, vilket paradoxalt nog ger ett lätt predikande intryck. För ”Marias väg” lämnar inte många möjligheter till fria tolkningar.

Den är ett välförtjänt långfinger riktat mot det hyckleri som utövas av Marias närmaste omgivning, möjligen även mot oss åskådare som kanske betraktar händelseförloppet med alltför stor känsla av självrättfärdighet.

Betyg: 4

Regi: Dietrich Brüggemann

I rollerna: Lea Van Acken, Florian Stetter, Franziska Weisz, m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet