Nya Star Wars-filmen är ”död och plastig”

KRÖNIKA · Så dött, så plastigt, så lättglömt. Som en McDonaldsleksak. Solo: A Star Wars Story premiärvisades i Cannes i maj. Kulturnyheternas Fredrik Sahlin tyckte att den senaste rymdberättelsen är mer provocerande än Lars von Trier.

Likt ett gigantiskt skepp ur Imperiets flotta drog Disney in över Star Wars-universumet och gjorde det till slav under den mörka kraften. Nä, nu tog jag i, redan innan Kalle Ankas företag tog över Star Wars & co var det en lukrativ franchise, men nu har det blivit en löpandeband-produktion som bara på ytan har med filmskapande att göra.

Speciellt tydligt blir det här nere i Cannes där vi frossar i filmer, bra eller dåliga, som har berättelsen i fokus. En kreativitet som faktiskt drivs av en genuin lust att berätta just den historien, vill återge just det konstnärliga uttrycket, eller för all del bara underhålla, men ändå gör med hjärta, inte med sikte på nästa balansräkning. Jag vet, jag vet, det är inget nytt. Det låter som en knarrig klagosång från 1968 men Solo: A Star Wars Story – som är helt renons på liv men ändå skränar, larmar och går på – väcker sådana känslor. Ekonomiska spekulationer som provocerar mig mer än Lars von Trier någonsin kommer kunna göra.

Nå, för de som inte känner till grundpremissen (vi i media har ju annars, som alltid, krattat banan väl) är detta en prequel som berättar hur Han Solo vinner sitt skepp, träffar Chewbacca och får sin äventyrarstatus. Han spelas av den unge, välpolerade svärmorsdrömmen Alden Ehrenreich som man inte ens i sin vildaste fantasi kan tro ska växa upp till Harrison Ford. Jo, man har gett honom lite teatersmuts men det sitter inte tillnärmelsevis så djupt som filmens revisor, förlåt regissör, Ron Howard, vill att den ska göra.

I en av filmens tidigaste scener står Han Solo inför en gigantisk upprättstående larv som viftar aggressivt med sin små armar, och för några sekunder är det som att se Benjamin Ingrosso i avsnitt av Mupparna.

Berättandet är simpelt. Ron Howard och hans gäng staplar akuta scener på varandra, där hjälten och hans kompisar (Woody Harrelson är faktiskt rätt bra, ändå) står inför livsfara, men som genom ett under klarar sig med livhanken i behåll. John Williams bombastiska musik låtsas att det finns tonvis av dramatik på duken. Action är det dock gott om, det jagas, skjuts, exploderas – skriks! – i princip hela tiden, och de andningspauser som erbjuds sockersötas med fioler och förment tårdrypande scener när någon ändå trillar av pinn. Sen brakar det lös igen. I två timmar och en kvart. Det är en pärs. Så dött, så plastigt, så lättglömt.
Som en McDonaldsleksak.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Filmfestivalen i Cannes

Mer i ämnet