Dalva är inte som andra 12-åriga flickor. Hon klär sig i spetsklänning, bär makeup och sätter upp håret i knut med hårnålar. När hennes pappa mitt i natten hämtas av polis och hon själv hamnar på ett boende för barn och ungdomar är Dalva helt oförstående. Ord som ”kidnappning”, ”incest” och ”pedofil” säger henne ingenting. Hon älskar sin pappa och hennes pappa älskar henne. Vad är det för konstigt med det? Varför kan de inte fortsätta bo med varandra?

”Dalva” behandlar ett fruktansvärt ämne men den belgiska filmskaparen Emmanuelle Nicot hanterar det med djup och stor finkänslighet. Till skillnad från krim- och deckargenrens snaskande i detaljer eller den vanligt förekommande bilden av förövaren som enbart monster, vill Nicot visa brottets komplexitet. Som offrets isolering när ingen förstår hennes sida av saken och den brutala krock som sker när hon möter en annan verklighet än den hennes pappa invaggat henne i. Det är välkommet i gyttjan av true crime där fokus enbart ligger på förövarens vidrighet och offrets trauma sällan behandlas ingående, om ens alls.

För varför skulle inte 12-åriga Dalva ta sin förövares sida? Det är vad grooming handlar om, att bygga tillit och skapa ett emotionellt band till sitt offer. Att få offret att tro att hon blir älskad när hon i själva verket blir våldtagen.

Filmen är befriad från scener av själva brottet. Fokus ligger helt på Dalvas psykologiska resa tillbaka till den 12-åriga flicka hon faktiskt är. Ett återtagande av barndomen.

Unga Zelda Samson i huvudrollen gestaltar detta så smärtsamt rörande att man inte kan vika med blicken ens för en sekund. Små förskjutningar, läppstiftet som tvättas bort, pärlörhängena som läggs i en ask. Dalva monterar ned den självbild som hennes pappa skapat åt henne, ett litet steg i taget för att istället hitta sig själv.

Det är mästerligt, både i fråga om berättande och utförande, och påminner oss om vad film faktiskt kan göra – få oss att se världen på ett annat sätt än vårt eget.