Branschens meste hoarder samlar på sig allt fler pryttlar och pinaler. Hans genombrott, den bjärta och stiliserade ”The Royal Tenenbaums” ter sig som lågbudgeterad socialrealism i jämförelse med senare verk – där endast det snabbfotade äventyret ”The Grand Budapest Hotel” har nått upp till tidigare framgångars nivå.
”Asteroid City” är en färgrann tablå. Det är 50-tal och en programledare bjuder in oss till ett TV-program om en pjäs, som i sin tur är en pjäs, som vi ser på film, utspelad i en verklighet som är regisserad ner på vettvillig detaljnivå. Total metasnurr. Vilket ju är kul.
Spelplatsen är en håla i Nevadas öken där en meteorit slog ned för ett gäng tusen år sedan och som nu är ett militärt forskningscentrum dit några familjer kommit för att deras nördiga ungdomar ska få pris för sina fantasifulla uppfinningar.
Möjligen är detta miniatyrkonstnärens mest prylstinna verk. Varje scen får hjärnan att jobba på högvarv för att försöka ta in alla detaljer, sänder signaler till mungiporna att sträckas ut i ett uppskattande, konstant småleende. Skulle man lägga filmen under ett mikroskop skulle det säkerligen dyka upp ytterligare ett lager av besjälat pedanteri.
Helheten är – som oftast när det gäller Anderson – så underhållande och konsekvent genomförd att det borde räcka och bli över men mot slutet infinner sig likväl den där förbenade känslan att det ekar tämligen tomt även i lekfarbrorns senast inredda dockhus. Han har inte ens brytt sig om att väva en bärande intrig kring alla sina finurligheter.
Kort sagt: vad handlar det om?
Nog finns här vanliga Anderson-teman om sorg, förlust och kanske framförallt om människans nederlagsdömda önskan att kontrollera tillvaron. Just när man tror att man har koll på livet kommer en grön gubbe från Mars och tvingar en att re-kalkylera hela klabbet.
Sant, onekligen, men det är en sentens som ter sig påfallande glåmig bredvid den sprakande estetiken.
