Att hitta sin plats i världen är svårt, men inte för Bruno. Han växer upp hos sin farbror och faster som enda barnet i en liten bergsby på 14 invånare. Saker som skolgång, barndom, stad och karriär är abstrakta begrepp för honom. I stället besitter han kunskaper om hur man gör ost av färsk komjölk, bygger stenmurar och slaktar getter.

För den ensamma storstadspojken Pietro, som kommer till byn över sommaren, ser han i Bruno en frihet. Motsatsen till den traditionella, akademiska framtid hans pappa tänkt ut åt honom.

Men Pietros föräldrar förstör någonting när de, i all välmening, erbjuder sig att ta med Bruno hem till Turin och låta honom gå i skola där. ”Det skulle förgöra en sådan som Bruno”, skriker Pietro förtvivlat. Han förstår, trots sin unga ålder, att det inte går att domesticera naturen eller ändra någons sanna kall. Föräldrarnas klumpiga försök att göra just detta får konsekvensen att Pietro och Bruno inte ses på 15 år.

När ödet många år senare för dem samman igen är Bruno där han ska vara, i bergen, medan Pietro ännu inte hittat hem. Han reser världen över, han hamnar i Nepal och lär sig legenden om världens åtta berg. Vissa besöker allihop, andra bara ett.

Att filmen är lång, närmare två och en halv timme, och berättas i långsamt tempo passar visserligen både naturtemat och det faktum att huvudpersonerna glider in och ut i varandras liv i över 30 års tid. Men gör det ändå svårt att hålla energin uppe hela vägen.

Filmen baseras på en prisbelönt roman från 2016, något man haft svårt att frigöra sig från, vilket förstärks av användandet av en berättarröst som stundtals är överflödig. Särskilt så när förlagans författare Paolo Cognettis prosa glimrar till i replikerna.

Som när den vetenskapligt lagda fadern Giovanni säger att ”en glaciär är minnet av hundratals vintrar, som isen bevarar åt oss”. Sådana bilder, både bildliga och visuella, gör att filmen ändå stannar kvar i sinnet.