Kalla honom inte ”nepo-baby”. Brandon Cronenberg må vara son till legenden David Cronenberg och han följer definitivt i sin fars fotspår med sexfixerad och morbidfilosofisk ”body-horror”, men Cronenberg den yngre har en förståelse för sin tids visuella kultur och har skapat ett eget, större uttryck. Hans tredje film ”Infinity pool” har ett trippigt bildspråk och ett dominant soundtrack som attackerar alla sinnen med övertygande kraft – vilket ger en nästan totalt uppslukande filmupplevelse.

Författaren James Foster (Alexander Skarsgård) har rest med sin förmögna fru Em på en inspirationsresa till det mystiska landet La Tolqa. Stämningen är kylig mellan dem trots de vackra landskapen som omgärdar resorten, skyddad av murar och tungt beväpnade vakter. Ett psykosexuellt maktspel börjar när de stiftar bekantskap med ett annat semestrande par. Frun Gabi visar sig vara en beundrare av James sex år gamla debut, vilket bekräftar hans svältfödda ego.

Semestern tar en mörk vändning när James kör rattfull och tar en av lokalinvånarnas liv. Han döms till döden, eller snarare till att klonas och sedan bevittna sin kopias avrättning. Det laglösa landet La Tolqa visar sig vara en lekstuga för elitturister som kan sona sina brott genom att låta tillverka dubbletter och sedan skicka dem till slakt.

Gabi och hennes man rekryterar den äventyrslystne James för omotiverade våldsdåd och hallucinogena orgier. Till slut är han förlorad i våldets berusning.

Allt är otroligt väl gestaltat av ensemblen men främst av Alexander Skarsgård som pendlar mellan de mest extrema känslolägen och får det att verka enkelt.

Brandon Cronenberg utforskar maskulinitets djupaste vrår men ger också en effektivt äcklig kritik av elitens nihilism och mysticism. Eventuella klyschor avhjälps tack vare att atmosfären successivt blir mer drömlik. Ett oroväckande svävande foto gör vissa sekvenser rent psykedeliska.

Det är oförutsägbart och skrämmande när Brandon Cronenberg leder publiken med fast hand ner i helvetet.