Det är en historia lika gammal som tiden: en man fuckar upp sitt liv och kvinnorna i hans närhet får städa upp röran. Japanske veteranregissören Hirokazu Kore-eda följer sin välbekanta formel av stillsamma familjedraman. Om förra årets ”Systrarna” var ett slags långfinger till den avlidne patriarken ger ”Efter Stormen” den frånvarande farsan en andra chans att sträcka upp sig.

För många år sedan var han en prisbelönt författare, i dag hankar sig Ryota fram som sunkig privatdetektiv. Han har ingenting elakt i sig. Skådespelaren Hiroshi Abe övertygar oss på ett ganska otroligt sätt om en djup sorg som leder till tvångsmässig ansvarslöshet. Som när Ryota spelar bort pengarna till underhållet för sonen som han träffar en gång i månaden. Inte ens när han beter sig som en svartsjuk stalker och spejar med kikare från parkeringsplatser på sin exfru och hennes nya kille går det att göra mer än att tycka synd om honom.  

”Jag ska aldrig bli som du” säger en gymnasiepojke i en scen som är förnedrande för alla inblandade när Ryota utpressar pojken på pengar under ett spaningsuppdrag.

”Det är inte så lätt att bli det man vill” svarar Ryota med ett uttryck som om han blivit slagen i magen.

Förväntningarna han haft på sig själv, och som hans nyss bortgångne pappa haft på honom ligger som ett cementblock på Ryotas axlar, och gör hans sorgsna hundögon förklarliga, även om hans omogna snedsteg är svåra att förlåta. Hans exfru Kyoko (Yôko Maki) vacklar mellan sina gamla känslor för Ryota och en slags nödvändig distans.

De mest levande stunderna spelas ut när Ryota får umgås med sonen Shingo (unge talangen Taiyô Yoshizawa). Särskilt hjärtskärande är en scen när Ryota – för pank för att ha råd med nya dubbskor åt grabben – repar fotbollsskorna mot ett trappsteg för att sedan kunna be om rabatt.  

När en tyfon blåser in en sommarkväll blir Ryota strandsatt tillsammans med sonen och exfrun hemma hos sin gamla mamma och tvingas hålla sams under en regnig natt. I en mer lågpannad film hade kanske isoleringen så småningom lett till en återförening.

Kore-eda är mer intresserad av att låta gammalt groll bubbla upp, men landar ändå inte i total cynism. Filmens sista akt innehåller flera små visdomar, som när Ryotas mamma ömma moder Shinoda (Kirin Kiki) undrar ”varför kan inte män leva i nuet? Antingen drömmer de om något förflutet eller så jagar de något som är omöjligt”.  

”Efter Stormen” är tyvärr väldigt tråkig visuellt och lyckas inte skapa en ”vad kommer hända”-brådska. Men det är välspelad melankoli som är känslomässigt intelligent på ett sätt vi verkligen inte är bortskämda med.