Mr Pickles (Jim Carrey) är barnprogramledare i ett hopplöst daterat, men djupt älskat barnprogram. När serien börjar har det gått ett år sedan hans son dött i en bilolycka, äktenskapet är i spillror och den son som överlevde verkar inte så intresserad av att upprätthålla kontakten med sin pappa.
Förra gången regissören Michel Gondry och Jim Carrey samarbetade blev resultatet Eternal sunshine of a spotless mind (2004) – en kärleksberättelse om en klinik som specialiserat sig i att stråla hjärnan för att radera minnet av spruckna kärleksrelationer för att undkomma smärtan.
I Kidding är upplägget mer verklighetsnära, men resultatet är även denna gång aningen bisarrt. Jeff Pickles har varit barnprogramledare så länge att han inte kan skilja på sin scenpersona och sitt verkliga jag.
För att bearbeta sorgen efter sin sons död vill han göra ett barnprogram om att ”mamma och pappa och alla som man älskar har ett utgångsdatum” samtidigt som hans oförmåga att sluta kasta ur sig barnprogramsfloskler som ”varför säga ett dumt ord, när man kan säga ett snällt?” även i sociala sammanhang gör att familjen inte vill ha med honom att göra.
Jeff Pickels förkroppsligar den lite ovanliga personlighetstypen ”snäll på gränsen till psykotisk”. När bilar tutar på honom i trafiken och kallar honom ”rövhål” vinkar han och ler tillbaka. Han bor i en sunkig studentlägenhet för att kunna ”skänka bort alla pengar han inte behöver”. Samtidigt verkar Jeff ständigt vara en halvminut från totalt sammanbrott och ibland när ytan krackelerar dyker en ganska otrevlig person fram.
I dokumentären Jim och Andy från tidigare i år berättar Jim Carrey att hans roller ofta löper parallellt med hans privatliv. När han spelade in The Truman show, om en man vars liv är en realityserie utan hans vetskap, beskriver Carrey att han, även i verkligheten, upplevde att han befann sig i en låtsasvärld – en bubbla. När han träffade Michel Gondry för första gången hade han precis fått sitt hjärta krossat, vilket passade perfekt för rollen som Joel i Eternal sunshine.
I vanlig ordning när det gäller klippa-å-klistra-fantasten Michel Gondry, som aldrig låtit en film vara utan någon form av papperskollage eller animerade dockor, finns det fantasielement och knasiga gulligheter också i Kidding.
Men det finns anledning att misstänka att även Kidding är en utflykt till Carreys psyke och hur det är att vara älskad, men inte på riktigt, i 30 års tid. Som skådespelaren själv uttrycker det i Jim och Andy:
– När man skapar sig själv för att lyckas, får man antingen släppa taget om den skapelsen och riskera att älskas eller hatas för den man är. Eller så får man ta livet av den man är och falla ner i sin grav och hålla fast vid den karaktär du aldrig var.
Kidding är inte spektakulär. För att vara Michael Gondry är papier machen nedskalad till ett minimum, det finns ingen (efter fyra avsnitt), spännande eller oväntad vändning, inga påkostade miljöer och inga nagelbitande moment. Men att göra en serie som handlar om döda barn, barnprogram och sex, samt att göra huvudpersonen både snäll och djupt osympatisk är oväntat, modigt och väldigt kul.
Den som gillar morbid dialog med inslag av könsord kommer att få sitt lystmäte tillgodosett.
Kidding visas på HBO Nordic.