Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
I Jakten på en mördare har Marcimain tagit hyperrealismen ett steg till.

Serierecension: Hyperrealistiskt polisarbete i Jakten på en mördare

Uppdaterad
Publicerad

”Det sävliga tempot, den grå vardagen, de nikotingula korridorerna. En estetik och formidabel tidskänsla som känns igen från filmarens främsta verk”. Fredrik Sahlin har sett Mikael Marcimains dramatisering om det 15 år långa sökandet efter mannen som 1989 mördade den skånska 10-åringen Helén Nilsson.

True crime-genren är en knepig företeelse, inklämd mellan fakta och fiktion, med fötterna i en flod av verkligt blod, verkligt lidande. Känslan av snusk och spekulation ligger och oroar strax under ytan.

Jakten på en mördare är förvisso en dramatisering och därmed inte äkta true crime, men skillnaden är egentligen försumbar. Även ett dokumentärt berättande kräver dramaturgi och förenklingar. Man kan gott sudda ut genrens förled ”true”.

Men ska nu någon göra fiktion av tragedin i skånska Hörby 1989 där 10-åriga Helén Nilsson rövades bort, våldtogs och mördades så är det väl Mikael Marcimain – en av våra yppersta folkhemstolkare och främsta filmberättare (tänk bort klavertrampet Horizon line).
Det sävliga tempot, den grå vardagen, de nikotingula korridorerna. Estetik och formidabel tidskänsla som känns igen från filmarens två främsta verk, Lasermannen och Call girl.

Här har Marcimain (med Helene Lindholms och Lotta Erikssons manus) tagit hyperrealismen ett steg till, med torra förhör, klyddigt pappersarbete i ett kallt och lerigt Skåne. Ett dramaturgiskt långkok, så långt från Beck och alla de andra jönsarna som man kan komma.

Men det handlar inte bara om Helén-fallet, utan också om brytpunkten mellan det gamla Öststatssverige och den liberala entreprenörsandan, som fortfarande råder. Det är post it-lappar med värdeord, friskolor, nedmonteringen av psykvården, växande byråkrati.
”Man kan inte ta en kopp kaffe utan att det ska fyllas i en blankett”, klagar kommissarien Per-Åke Åkesson (Anders Beckman).

Det är han som vägrar ge upp, gnetar på i 15 år: en gråmulen och (mycket) stillsam Dirty Harry. Han har den nedtonade hjälterollen, tillsammans med kollegan Monica Olhed (Lotten Roos) som kallas in som förhörsexpert. Genom henne möter vi smärtsamt många störda män. Det är förhör tagna direkt från utskrifterna och man blir mörkrädd av alla dessa psykfall. När utredarna kollar upp möjliga gärningsmän, inser man att det finns förbluffande många på liten yta. Som en av poliserna säger: ”Det finns pervon och pedofiler i varje buske!”

Och så dags för fanfar: Alla pratar skånska! Vilket ju nästan är chockartat i en bransch som så länge låtsats som om alla svenskar snackar stockholmska. Stor eloge till den erfarna rollbesättaren Jeanette Klintberg som måste ha dammsugit den skånska myllan på lokala förmågor.

Dessutom är nästan alla aktörer okända (förutom Rasmus Troedsson, han som var bäst i Vår tid är nu) vilket höjer känslan av autenticitet.
Inte minst när det gäller mördaren Ulf Olsson själv. Han görs av en fullständigt formidabel Magnus Schmitz som mot alla odds förvandlar monstret till en (kvaddad) människa. Ja, det är överhuvudtaget gyllene spel på alla händer.
Det enda lilla solket i denna lugubra glädjebägare är en ibland lite väl informationstyngd dialog.

Så… är då Jakten på en mördare spekulativ? Nej, absolut inte i sin form, den är stram som en kravatt, men bara seriens existens är ju en form av spekulation. Men i så fall faller ansvaret lika mycket på oss i publiken, som bevisligen älskar att plaska runt i denna flod av blod.

Jakten på mördare

Visa

Betyg: 4
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Helene Lindholm, Lotta Eriksson (efter Tobias Barkmans reportagebok)
I rollerna: Anders Beckman, Lotten Roos, Rasmus Troedsson med flera.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet