Karin har vuxit upp med sin ensamstående arbetarmamma, bor nu i kollektiv i Stockholm och har sina åsikter cementerade ute på vänsterkanten. När den dödssjuka modern tas in på sjukhus ser hon till att skaffa sin dotter ett sommarvikariat på Ystads Allehanda, ägd av den man som vi i publiken snabbt förstår är Karins riktiga pappa. Ovetandes om detta börjar Karin och hennes lössläppta konstnärskompis sprida feminismens evangelium i ett skånskt 1968 där patriarkatet fortfarande regerar oinskränkt.
Men var är skånskan? Gör man en serie som i princip helt utspelar sig i Ystad på sent 60-tal vore det inte helt fel att klämma in några skåningar i någon av de i alla fall halvstora rollerna. Nej, de där två statist-tanterna med varsin skorrande replik räcker inte.
Å andra sidan har man jobbat hårt och framgångsrikt med de nedflyttade stockholmarnas dialekt. De pratar nämligen som om de vore tagna direkt ur ett gammalt Rapport-klipp från kårhusockupationen. Släpigt, nasalt, tänk Anderssonskans Kalle möter Dom kallar oss mods. Bästa på att härma tidens tugg är huvudrollsinnehavaren Mikaela Knapp, som håller den säregna intonationen genom hela dramat medan den vacklar hos andra.
Samma finsnickrande hittar man inte i manus som är allt annat än subtilt. Seriens feministiska framgångssaga möter nästan inget motstånd, omvändelsen av traktens hemmafruar går lite väl enkelt, och de elaka männen är korkade och obsoleta, och får dumskrocka saker som ”sen när har några lättklädda damer varit något att bråka om?!”.
Vi presenteras för många rötägg och det dråpligaste av dem alla spelas av Kim Sulocki, som vi väl inte sett sedan TV-såpornas 90-tal. Han gör här en härligt hal typ, en vandrande metoo-anmälning som tvingas bita i gräset.
Ja, sentenserna är nästan lika förnumstigt uppfostrande som tjejerna i huvudrollerna, vilket gör att Systrar 1968 mer känns som en historisk lektion om Sverige före genusvetenskapens intåg, än ett fullödigt drama.
Men okej, det finns några tänkvärda scener där kollektivets ideal krockar med individens åsikter, och i det sista avsnittet släpper som tur är serieskaparna lite på greppet om plakaten.
Men underhållande är det faktiskt ändå, mitt i allt det övertydliga, och välspelat på de flesta händer. Dessutom med fint inskrivna kopplingar till tidens politiska händelser – och så klart en slipad produktionsdesign som dryper dåtid. Sånt brukar vi bli bortskämda med.
Om bara några av de ambitionerna hade lagts på birollerna hade vi kanske till och med fått höra lite skånska.
Premiär juldagen på SVT1.