Foto: BBC/Netflix

TV-serierecension: Nervig spänning i Bodyguard

Publicerad

De 20 första minuterna bjuder på nervig spänning som får nagelbanden att vifta med vit flagg, men slutet är nästan på Scooby-Doo-nivå. Däremellan politisk actionthriller av hög brittisk kvalitet. Fredrik Sahlin har sett den hyllade och omtalade tv-serien Bodyguard.

Jed Mercurio är inte ensam tv-makare om att inleda med gasen i botten, men han har sannerligen en säregen förmåga att skapa akuta sinnestillstånd. De första 20 minuterna av Bodyguard är nervig spänning som får nagelbanden att vifta med vit flagg.

Seriens huvudperson David Budd, den tidigare Afghanistan-soldaten som numera ingår i polisens livvaktsstyrka, befinner sig med sina två barn på ett fullsatt tåg i London när han upptäcker en självmordsbombare på en av toaletterna.

Även om vi inser att åtminstone Budd kommer att klara sig ur situationen (annars skulle det bli en ovanligt kort serie) är detta minidrama välskrivet in i detalj, och får såklart betydelse längre fram.

David Budd (Robb Stark i GoT) får efter sin hjälteinsats jobb som personlig vakt åt inrikesministern Julia Montague, en kvinnlig hök som jobbar hårt för att driva igenom en lag om vidare övervakningsmöjligheter.

Att de båda har olika åsikter om vad som skapar terrorism och hur den ska bekämpas, är bara en liten konflikt i denna intrikata väv, fint spunnen av små och större intriglinjer – som alla kräver tittarens fulla uppmärksamhet.
Det är rävspel och läckor, korruption och egennytta och det är som ofta i de här sammanhangen det som inte sägs som betyder något.

Den före detta läkaren och piloten Jed Mercurio är den brittiska tv-serievärldens högburne monark, behängd med multipla prisjuveler från diverse galor, och dessutom förärad folkets gunst.
Hans polisserie Line of duty, hittills fyra säsonger, är lika snillrikt konstruerad som vida spridd men frågan är om inte detta hans senaste släppta alster fått hans namn att flyga ännu högre.

Publikrekord raderades och serien var på allas läppar efter premiären i augusti i år. Även på premiärministerns. Bara det faktum att landets högst placerade politiker ansåg det nödvändigt att förhålla sig till en tv-serie är ju udda nog, men när det blev en nyhet att hon inte sett den förstår man vidden av dess genomslagskraft.

”Jag ser på tv för att slappna av. Jag är inte säker på att ett drama om en kvinnlig inrikesminister är det bästa sättet för mig att göra det”, sa Theresa May torrt som förklaring till varför hon stängt av tv:n.

När hon väl hade sett delar av serien, kunde hon försäkra britterna om att det verkligen inte gick till på det sättet i nationens ledning.

Nä, det får man hoppas (Bodyguard drar mer åt hårdför action än Line of dutys mer distingerade realism) men en god politisk thriller vinner mycket dragningskraft ur tanken på att den ändå ligger rätt nära verkligheten. Det kittlar och oroar, kanske allra mest det senare, att se de folkvalda och andra maktmänniskor behandla demokratin som en oönskad bortbyting.

Montague är en politiker som vinner framgång genom att sprida rädsla via vrångbilder av muslimer, av nationens belägenhet, och har på så sätt en hel del gemensamt med en hel hop verkliga nutida potentater.

Lika intressant som det politiska spelet är, nästan, det personliga. Vi har en huvudperson som är talför som en stock, vars brittiska stiff upper lip börjar darra betänkligt när det hettar till, han lider av PTSD och en stor del av de sex avsnitten är en väntat på hans slutgiltiga sammanbrott. Anti-hjälte är bara förnamnet. Det gäller även inrikesministern (stiligt spelad av Keeley Hawkes från Line of duty 3) som sakta men säkert får en mjukare profil.

Jed Mercurio och hans medhjälpare har tydliga ambitioner att vidga bilden av terrorismen, speciellt så i några scener från möten där före detta soldater pratar om hur den enda effekten av brittisk krigföring i Afghanistan och Irak är att terroristerna blir fler, och att det importerar kriget till Londons gator.

De maktgalna politikernas och affärsmännens micklande med folkets liv och lem framstår som ett större hot mot demokratin än islamisterna. Men paradoxalt nog, trots de samhällskritiska tankarna, bidrar Bodyguard ändå – likt alla sina genrekompisar – indirekt till att förstärka krigshetsarnas hotbild. Efter alla attentat i Bodyguard är det svårt att se London som ett lämpligt mål för nästa långhelgstripp.

Men vad händer i det sista avsnittet? Nej, det ska inte avslöjas här (som skedde i en engelsk tidning innan det sista avsnittet var sänt i BBC, vilket fick nationen att gå upp i stabsläge) men det får en att undra om Jed Mercurio redan hade dragit vidare och lämnat sjätte episoden av Bodyguard till en lärling? Det skulle kunna förklara ett slut som verkar vara hämtat från valfritt avsnitt av Scooby-Doo.

Okej, nu tar jag i, det är besvikelsen som talar där, men förbered er ändå på en final som inte riktigt infriar de första fem avsnittens förväntningar.

Sex avsnitt på Netflix, premiär 24 oktober.

Bodyguard

Visa

Betyg: 4
Manus: Jed Mercurio
Regi: Thomas Vincent m fl
I rollerna: Richard Madden, Keeley Hawkes, Gina McKee

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet