Genialt samspel mellan Adam Driver och John David Washington. Foto: UIP

Filmrecension: BlacKkKlansman – en film med splittrad personlighet

Uppdaterad
Publicerad

Spike Lees film om en svart polis som lyckas infiltrera Ku Klux Klan är lika mycket en frejdig komedi, som en politisk smocka. Ungefär lika subtil som en bulldozer, men Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin tycker ändå att helheten övertygar.

Sicken smocka till film! De otäcka slutscenerna sitter fortfarande instuckna som glödande granatsplitter i själen. Nyhetsbilder från terrordådet i Charlottesville där en vit makt-galning kör in i en folkmassa och dödar en kvinna, och skadar många fler. Och så nyhetsklipp med president Trump som vill tona ner händelsen genom att säga att det fanns fina människor på båda sidor.

Historien är för bra för att vara sann, men är just det. Men självklart tillspetsad. En kostymfilm från 1970-talet där Colorado Springs förste afroamerikanske polis, Ron Stallworth som med hjälp av en vit kollega och en imponerande framåtanda lyckades infiltrera Ku Klux Klans innersta cirkel. Ron skötte snacket via telefon medan Flip Zimmerman (Adam Driver) var den som fick den tveksamma äran att gå under cover på rasisternas möten – och galet nog snart hade kontakt med det nationella ledarskiktet.

Filmrecension

Filmmakaren Spike Lee och hans manuskollegor har lagt in markörer som effektivt sätter historien i ett nutida sammanhang. KKK-ledaren talar likt president Trump om att sätta ”America first”, Vit makt-männen talar precis som deras nutida gelikar om att den vite mannen är under attack och måste beväpna sig, och i en scen skrattar Ron bort tanken att USA:s folk någonsin skulle få för sig att sätta en hatare i presidentsätet.

Spike Lee har aldrig varit finkänslig, här är han (och hans medförfattare) subtil som en bulldozer. Han vet vad han vill säga, och säger det med eftertryck. Han är heligt förbannad, men låter sin ilska pysa ut i en överraskande frejdig och lättsam komedi, som faktiskt i några fall är pajig på Jönsson-ligannivå.

Klanen består av ett gäng klantskallar som får Dynamit Harry att framstå som en intellektuell gigant. Den stora ledaren David Duke (Topher Grace), som ännu idag har en hög position inom Vit makt-rörelsen i USA, har såväl fått låna utseende som vokabulär från familjen Simpsons granne, den korkade religiösa Ned Flanders (vet ej om det är meningen, dock, men likheten är onekligen slående).

Spike Lee drar på så sätt ner brallorna på altright-rörelsen, vilket ju är kul men också lite kontraproduktivt för dramat, eftersom det gör att hotet från dem känns mindre påtagligt.

Men så är också BlacKkKlansman en film med splittrad personlighet. Invävt i den underhållande 70-talspastischen finns några föreläsande scener som både är intressanta och har ett självklart gott syfte men som ändå är lite för utdragna för att glida under fiktionens radar. Som blir till lättare stoppklossar för en annars snabbfotad och patosfylld dramedi. Å andra sidan, utan dem hade det varit ett mindre slagfärdigt verk.

Det låter veligt, jag vet, men bara det faktum att filmens två timmar och 15 minuter passerade lika snabbt båda gångerna jag såg den indikerar ju att det är en upplevelse utöver det vanliga. Mycket tack vare ett genialt samspel mellan favoriten Adam Driver och huvudrollens John David Washington (Denzels son).

Men störst åverkan på sinnet har ändå nämnda slutscener. Utan dem, en helt annan, sämre film. Som det egentligen också skulle ha varit. Nyhetsbilderna från Charlottesville fanns nämligen inte med i filmens första version. Dådet skedde nämligen precis efter det att Spike Lee var klar med klippningen, och lades alltså till i efterhand.  Det är de som samlar in publiken igen, ställer oss i sorgsen givakt, ger filmen en akut och smärtsam relevans.

BlacKkKlansman

Betyg: 4

Regi: Spike Lee

Manus: Spike Lee, Charlie Wachtel m fl

I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet