Filmaren Sara Broos har följt med konstnären Lars Lerin på hans känsliga sökande efter kärlek. Broos har vuxit upp som Lerins guddotter och kommer honom väldigt nära. Redan i anslaget får vi höra gamla ljudupptagningar av humörsvängningar som Lerin led av medan han missbrukade alkohol och tabletter.
Han har också plågats av social fobi, men hans största problem är relationer. Efter flera misslyckade försök bestämmer sig Lerin för att försöka en sista gång. Sista som i ”Nu måste det fungera” och importerar en man från Brasilien. Manoel Marques (kallas Junior) kan inte ens engelska, men lämnar sin slummiga håla till hemstad för att åka till Sverige och börja dejta en man han inte kan kommunicera med.
Juniors och Lars relation blir komplicerad då Junior är så överväldigande tacksam och dränker Lars i kärlek, som i sin tur är så känslig att han knappt vet om han orkar. Det är, som titeln säger, väldigt naket. Lars oroar sig över det hans terapeut säger, att han måste ha kontroll och att det är därför han träffar någon från Brasilien och tar honom till Sverige.
Är det rättvist att behålla makten i relationen när det mikrokosmos som relationen bygger på också har sin grund i ett globalt ekonomiskt övertag? Vad skiljer egentligen Lars och en medelålders man från, säg Gällivare, som gifter sig med en thailändska han träffat på internet?
Sara Broos följer med paret både på Lars vernissager och till Juniors hemstad i Brasilien utan att ta ställning eller kommentera deras relation. ”Hur bestämde ni för att gifta er?” frågar hon – ett av de få tillfällen då hon själv tar plats – och får ”Ja, det var ju för att det skulle bli ett lyckligt slut på filmen” till svar. Sådana scener gör det helt omöjligt att tycka illa om Lars. Även om han inte alltid är sympatisk eller handlar rätt.