Varför skaffa barn om du måste gifta dig med någon som du förmodligen snart börjar hata? Jason och Julie är två eviga New York-singlar och lika evigt platonska vänner som längtar efter bebisar, men ser sina vänner förfalla i sömnbrist och bitterhet efter att storken kommit på besök.
Lösning: skaffa barn med varandra! Det är perfekt om man vill träffa andra, resonerar de. Dessutom behöver de bara ta hand om ungen halva tiden var (som skilsmässobarn kan jag för övrigt varmt rekommendera denna form av uppfostran). Och eftersom Jason är kortare än Julie och tänder på stora bröst är de ju inte attraherade av varandra, eller är de? (Obs: retorisk fråga).
”Friends with Kids” använder romcomens allra viktigaste mys-måsten: Manhattan, klassblindhet (Jason och Julie med vänner är – som sig bör – övre medelklass), två inte-för-snygga-men-sympatiska huvudpersoner och en (traditionellt) kvinnlig fantasi uppfylld om att bli sedd för den man är, snarare än för sitt utseende. Tryggt, härligt, okomplicerat, produktplacerat. Jag älskar det.
Men renässansmänniskan Jennifer Westfeldt som skrivit manus, regisserar OCH spelar huvudrollen är smartare än att bara mjölka genreklyshorna med hantverksmässig precision. Det ska ju handla om barn också, Åtminstone teorin om att ha barn, då ungarna mest skymtar förbi som skrikiga relationsförstörare eller gulliga pjäser.
Egentligen handlar ”Friends with Kids” mer om det första ordet i titeln. Eller snarare dubbeltydigheten som ordet ”vän” fått i de senaste årens romatiska komedier, vilka präglats av homosocialitet istället för romantiskt gnabb. I flabb-kalaset ”Bridesmaids” är handlingen uppbyggd kring ett bröllop utan att den äkta mannen syns i mer än två bildrutor, och trots att den handlar om ett kompisgäng avslutas filmen med att Kristen Wiig möter kärleken (hon gör för övrigt en biroll i ”Friends with Kids”, och även här ligger hon med ”Mad Mens” Jon Hamm).
I ”No strings attached” och ”Friends with benefits” gör Ashton Kutcher och Natalie Portman, respektive Justin Timberlake och Mila Kunis sitt bästa för att förneka att två bästa vänner som ses och ligger med varandra skulle ha någonting med kärlek att göra. ”Friends with Kids” tar KK-problematiken längre och ställer frågan om det till och med går att skaffa barn utan att vara kära? Den romantiska komedins moral tycks svara med ett rungande ”nej!”, men är samtidigt ambivalent. Det är som om genren försöker frigöra sig från sitt egna fundament, själva romantikbegreppet.
Drömmen om kärlek utan risk för att göra bort sig eller bli beroende av någon annan ligger i den narcissistiska samtiden (numera finns det faktiska datingfirmor som erbjuder ”Love – without the fall”).
Och beroende blir aldrig så tydligt som i relationen mellan barn och föräldrar. Jennifer Westfelt har placerat fingret i luften, upptäckt den skavande motsättningen och gjort det mest logiska av den: en film som är så mycket romcom att man ryser.
Synd bara att kärnfamiljen som vanligt måste lösa ekvationen.