1: Bloodborne (2015)

Med maximal gotik, ogenomträngligt mörker och en skoningslös svårighetsgrad fulländade den japanska spelstudion From Software idéerna i Dark Souls-serien med det uppföljande hardcore-mästerverket Bloodborne.

Resultatet är en mardrömslik upplevelse som gränsar till det sadomasochistiska, men belöningen om du lyckas bemästra det skenbart omöjliga överträffar alla andra spelupplevelser från årtiondet. En modern klassiker.

2: The last of us (2013)

Snart sju år efter releasen förblir The last of us den bästa relationsskildringen som gjorts i spelvärlden. Komplex, sårig och djupt mänsklig – berättelsen om Joel och Ellies resa genom ett döende USA rymmer nivåer som fram till dess varit förbehållet litteraturen och filmvärlden.

3: Persona 5 (2016)

Precis när man kunde slå fast att de japanska rollspelens guldålder var över kom denna vilda djupdykning i såväl det mänskliga psyket som Tokyos tonårstillvaro.

Persona 5 är lika delar en japansk gymnasie-simulator, ett absurdistiskt animéäventyr och en feelgood-berättelse om att överkomma psykisk sjukdom. Oförglömligt och oförlikneligt.

4: Mass Effect 2 (2010)

Mass Effects rika, välskrivna berättelsen förgrenar sig i en nästan oöverskådlig mängd alternativ och förvecklingar, där du som spelare formar ett personligt rymdepos som sträcker sig över tre spel och mer än 100 (!) timmar.

Men det är i trilogins andra del som allt faller på plats: Karaktärerna, spelvärlden och berättelsen är i världsklass, och gör Mass Effect 2 till det oöverträffade scifi-äventyret för årtiondet.

5: Hollow Knight (2017)

Decenniets mest älskvärda speldesign rymmer en avgrund av innehåll och komplexitet när man väl börjar klättra ner i spelvärldens myllrande, underjordiska insektsrike. Hollow Knight är det bästa indiespelet jag upplevt, och mycket vilar i deras kombination av spelklassikerna Metroid och Castlevanias spelvärld respektive stridssystem.

Den så kallade ”metroidvania”-genren exploderade under 10-talet, men ingen gjorde det med större finess, hjärta och djup än Team Cherry. Hollow Knight är ett originellt och kärleksfullt hantverk, som trumfar speljättarnas mastodontproduktioner många gånger om.

6: Portal 2 (2011)

The Office-stjärnan Stephen Merchant står för 10-talets kanske bästa komediprestation i rollen som den milt panikslagna och djupt inkompetenta AI:n Wheatley i Portal 2.

Berättelsen om Aperture Science Enrichment Centre, ett testlaboratorium där allt har gått fruktansvärt fel, är i sig en modern klassiker. Tvåspelarläget, där du tillsammans med en vän försöker lösa spelets innovativa pusselkammare, är dessutom årtiondets bästa coop-upplevelse.

7: The Witcher 3 – The Wild Hunt (2015)

De polska fantasyromanerna om monsterjägaren Geralt of Rivia är i sig i Game of Thrones-klass, och blir snart en påkostad tv-serie i Netflix regi (som dessvärre ser sådär ut). Men det är spelserien, baserad på böckerna, som lett till The Witchers internationella genombrott.

Den tredje delen är den i särklass bästa, och allt du behöver för att introduceras till Andrzej Sapkowskis karga och oförlåtliga fantasyvärld. Gott och ont blir allt svårare att skilja på ju längre in i berättelsen du kommer, och ett lyckligt slut är avlägset i ett av de bästa fantasyspel som gjorts.

8: Xcom: Enemy Unknown (2012)

Arkiv X möter brädspelet Risk i min personliga strategifavorit för 10-talet. Jorden invaderas av en överlägsen, utomjordisk ras, och som befälhavare för Xcom blir det spelarens uppgift att försöka samla världens länder i ett koordinerat försvar.

Det brädspelsliknande upplägget har ett strategiskt djup som är oerhört engagerande, och möjligheten att utveckla dina soldater på detaljnivå gör att varje förlust känns djupt personlig.

9: Limbo (2010) / Inside (2016)

Den danska indiestudion Playdead stod för en sparsmakad produktion under 10-talet. Men deras två spel det senaste decenniet är å andra sidan så bra att de är omöjliga att välja mellan. Limbo och Inside är melankoliska pärlor, närbesläktade i ton och uttryck men samtidigt unika i sin spelupplevelse.

Har man missat det senaste årtiondets indievåg är dessa två den bästa platsen att börja på.

10: Tomb Raider (2013)

Ibland finns det stora i det enkla. I ett årtionde där de stora actionproducenterna gick mot enorma, öppna världar och hundratals timmars innehåll valde Crystal Dynamics motsatsen. Tomb Raider är ett kort och välpolerat äventyr som trumfar alla andra actionspel från det senaste årtiondet. Varje minut är tätt regisserad, berättelsen är välskriven och känslan av matinéäventyr är allomfattande.

Men framförallt var Lara Crofts comeback i spelvärlden den bäst genomförda pånyttfödelsen av en actionhjälte under 10-talet. Crystal Dynamics la sexsymbols-konceptet åt sidan och banade väg för en betydligt mer mänsklig och mångbottnad hjältinna.