En lite ny spefull, munter prosa som i Johanna Frids ”Haralds mamma”, om en självgod svärmor, Marit Furns ”Den förste”,  om maktkamp i dalarna, Andrev Waldens ”Jävla karlar”, om sju pappor. Ett lite torrt, sociologiskt tonfall, en sorts blick i stilen. Mycket speciellt, mycket roligt. 

Amanda Svenssons ”Själens telegraf” har en liknande ton. Trettonåriga Iris Watkins upplever en ensam barndom på landet i 90-talets England, hon skulle kunna vara en syster till Maria Gripes Loella i ”Pappa Pellerins dotter”. Övernaturliga makter och svekfulla föräldrar i en skildring av uppväxt, åldrande och död. Romanen som en budbärare av förståelse – själens telegraf. 

Det självbiografiska spåret är fortsatt starkt. En av årets stora litteraturdebatter handlade om hur självupptagna författare kan vara, och utgivningen av ”De hemliga breven” i familjen Myrdal visar att den lär fortsätta. Jonas Hassen Khemiris ”Systrarna” och Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” kringgår autofiktionens fälla genom ett slags lekfullt ljugande i litteraturens tjänst.

Jämte det bekännande privata – finns de långa seriernas spår: det kollektiva, rörelsen mellan oss. Som Ann-Helen Laestadius skakande roman ”Straff”, om den svenska koloniala samepolitiken, ”Nino Micks glödande ”Vulcan” om storstrejken 1909, eller Elise Karlsons första del i en svit om Rinkeby från 1970-talet, ”Det finns liv här”. Om ett helt liv med allt detta levande handlar Kerstin Ekmans ”Min bokvärld”; ett skuggande paraply, eller ett skyddsrum för roliga oroliga tider.

Tiden föder dystopier, som Agnes Lidbecks sorgsna ”All min kärlek” men också en flykt till landsbygden, som Sanna Samuelssons debut ”Mjölkat” och poeten Pär Hanssons första roman ”Spindelbjörken”.

Läget är krisigt för boken också; författare har svårt att försörja sig när lyssnandet ökar, bibliotek läggs ner, och AI:s gör entré. Vad händer med översättningar, och hur många verk kan en AI spotta ur sig på en vecka? Med AI som spökskrivare: vad händer med det som är litteraturens själ: stilen?