Kultfilmen ”Love actually” fyller 20 år. Regissören bakom julfilmsklassikern är romcom-geniet Richard Curtis – med succéer som ”Notting hill” och ”Fyra bröllop och en begravning” på meritlistan.

– Med ”Love actually” tog han de ingredienserna, adderade julen och voilà ett 'christmas miracle', säger SVT:s filmredaktör Hannes Fossbo.

”Love actually” hade USA-premiär den 14 november 2003, och handlingen skiljer sig från konventionella julfilmer som kretsar kring några få huvudkaraktärer. ”Love actually” däremot beskriver Hannes Fossbo som en novellsamling:

– Med väldigt lätt hand har alla karaktärer på något sätt lite med varandra att göra, och så blir det en större väv av det hela, säger han.

Sexismanklagelser

I rollerna finns stjärnor som Hugh Grant, Alan Rickman och Emma Thompson. Filmen blev en publikhit och snabbt en del av julfilmskanon, men på senare år har den kritiserats för att vara förlegade och sexistisk.

Richard Curtis själv har sagt att ” bristen på mångfald får mig att känna mig lite dum”.

– Alla filmer som är äldre får man titta på med viss förbehåll och tänka på i vilken tid de gjordes i. Om kvaliteten inte håller kan rasism eller homofobi ta över helt och hållet. Då håller filmerna ju inte. Här tycker jag inte att det är så, säger Hannes Fossbo.

Är ”Love actually” den sista klassiska julfilmen som släppts?

– Nej. Men det har kanske inte kommit en som når upp till den nivån.

”Urvattnad genre”

En bra grund för en julfilm är ”kärlek, gärna en stor familj och bråk – helst över generationsgränserna” enligt julfilmsfantasten Hannes Fossbo.

– Har man det kan man slänga in vadsomhelst, konstaterar han.

Efter att ”Love actually” slog igenom har ett skifte skett inom genren. Julfilmer är inte längre stora produktioner med världsstjärnor i rollerna, utan snarare massproduktioner till strömningstjänsterna.

– Lite AI-aktigt har man tagit alla ingredienser som man vet att funkar bra i en julfilm, och resultat blir intetsägande filmer, säger Hannes Fossbo.