Den andra svåra skivan: så brukar uppföljaren till en succédebut kallas. Men för Jakob Hellman blev den ännu värre än så, den kom helt enkelt aldrig.
– Den bästa förklaringen är nog att jag drog mig bort från människor som kunde pusha mig. Först flyttade jag från Stockholm och drog mig undan det här med musiken och alltihop. Jag var inte nöjd med det jag spelade in, och jag ville inte bjussa på mig själv så mycket som jag fick för mig att det var min plikt att göra, säger Jakob Hellman.
Själv menar han att han egentligen aldrig ville bli så stor som han blev, att han skulle ha varit nöjd med att spela på mindre, lokala scener. Men det faktum att det aldrig kom någon uppföljare gjorde inte att han glömdes bort – snarare bara växte mystiken och kulten kring honom.
– Jag har nästan utnyttjat det lite grann, jag har kunnat åka runt och spela utan att ha något nytt material, för att det funnits en nyfikenhet hela tiden. Det verkar som att det finns ett behov av något stillastående, jag blir som en en oas i tiden.
Ville inte svika
Men 30 år efter ”...och stora havet” övertalades han att ge sig ut på en jubileumsturné, och i samband med det började han spela in ny musik och tackade ja till tv-programmet ”Så mycket bättre”. Plötsligt blev det svårare än någonsin att slingra sig ur.
– Man vill inte svika alla en gång till för jag har sagt så många gånger att ”jag gör en platta efter sommaren”. Men jag hade nog inte gjort det så snabbt om jag inte hade fått de här deadlinesen.
Fast en minst lika stor anledning till att det faktiskt blivit en skiva den här gången är att han haft folk omkring sig som både drivit på och stöttat.
– Jag har lyssnat på andra mycket mer nu och testat grejer fast jag inte själv förstått varför, och så blev det bra.
Låtar om döden
Musikaliskt liknar nya albumet det gamla, det har vad Jakob Hellman själv kallar för typiska Jakob Hellman-melodier.
– Jag sjunger mer avslappnat, jag tycker att jag hittat en ton. Skillnaden är att texterna inte längre handlar om försmådd kärlek. De uppehåller sig vid döden ganska mycket, nästan komiskt mycket om man tittar på låttitlarna – fast på ett glatt och nästan segrande sätt.
Som 24-årig debutant handlade allt i livet om musiken. Nu, snart 32 år senare, finns det andra saker som också är viktiga.
– Det gör att man också kan vara den som tittar, inte bara den som blir tittad på, säger Jakob Hellman.