En av huvudpersonerna den hyllade HBO-serien Chernobyl är änkan Ljudmila Ignatenko, vars make var en av brandmännen som försökte släcka den brinnande reaktorn. Ljudmila förlorade både sin man och sin nyfödda dotter till följd av strålningen från Tjernobyl, och används i serien som symbol för hur katastrofen 1986 slog mot befolkningen i staden Prypjat.

Men Ljudmila Ignatenko är en verklig person, och nu riktar dokumentärfilmaren Gunnar Bergdahl hård kritik mot hur hon hanterats av den amerikanska tv-jätten:

– Tv-serien har gjorts helt utan hennes godkännande eller medverkan. De har alltså fiktionaliserat en människas livsöde utan att hon vill detta, och det är klart att det väcker en enorm etisk problematik, säger Gunnar Bergdahl till Kulturnyheterna.

– Det finns något ganska motbjudande i att förhålla sig till människor på det sättet, menar jag.

Jagas av journalister

Gunnar Bergdahl har gjort två dokumentärer om Ljudmila Ignatenko, dels den Guldbagge-belönade dokumentären Ljudmilas röst från 2001, och även uppföljningen Ljudmila och Anatolij från 2006.

I en debattartikel i Aftonbladet Kultur redogjorde han under veckan för hur HBO enligt honom hanterat Ignatenko vårdslöst, och hur uppmärksamheten slagit mot hennes privatliv.

– Ljudmila vill absolut inte vara den personen man tänker på när man talar om katastrofen, men nu blev det så ändå. Det senaste jag hörde från Kiev är att hennes hem är belägrat av journalister, säger Bergdahl.

Behöver inget tillstånd

Regissören Johan Renck bekräftar att skildringen av Ljudmila Ignatenko inte godkänts av henne själv, när Kulturnyheterna når honom i New York.

– För det första behöver man inte någons medgivande för att avbilda dem i en tv-serie. Vår avsikt har alltid varit att berätta de här historierna med en vördnad och så nära sanningen som möjligt, säger Johan Renck till Kulturnyheterna.

Renck säger att det känns hemskt om Ljudmila Ignatenko jagas av journalister, men att tv-serien lyfter fram en viktig och nedtystad berättelse om vår tids största kärnkraftskatastrof. Han pekar på att serien nu översätts till vitryska och ukrainska, och att ämnet är viktigare än enskildas privatliv.

– Det är en komplex fråga. Jag ser att det finns en moralisk tveksamhet här, men jag tycker att den andra sidan av detta – historien om Tjernobyl, berättelserna som nu blir hörda i världen – för mig väger det tyngre, säger Johan Renck.

Återutger sin dokumentär

Samma dag som Gunnar Bergdahl publicerade sin kritik mot HBO, kom nyheten om att hans egna dokumentär Ljudmilas röst kommer att visas på nytt, både på SVT Play och på filmtjänsten Draken film. På frågan om huruvida det gör honom till en del av den oönskade uppmärksamheten runt Ljudmila, medger han att situationen är komplicerad.

Känner hon till att dokumentären om henne visas på nytt nu?

– Hon vet inte om det ännu, det hela har gått så snabbt att jag inte hunnit prata med henne, säger Gunnar Bergdahl.

Att Bergdahls dokumentär ges ut på nytt får däremot Johan Renck att reagera:

– Först tycker Gunnar att vi gör något moraliskt förkastligt, samtidigt vill han själv återutge sin egen film om Ljudmila, som nu är belägrad av journalister, just för att tv-serien är så framgångsrik. Jag förstår ingenting, hur går det ihop?

Viktigt att visa hänsyn

Men Gunnar Bergdahl ser en viktig skillnad mellan sina dokumentärer och tv-serien på HBO: Hans filmer har godkänts av Ljudmila Ignatenko, och Bergdahl menar att det är den typen av hänsynstagande som är centralt när man vill skildra människors trauman.

– Jag inte låta bli att tänka att det är lättare att göra såhär mot en ensam kvinna i Kiev än mot någon som har större ekonomiska muskler, säger Bergdahl.

– Det är inte helt okomplicerat för mig heller, men det jag tänker är att hon var bekväm med den här bilden av sig själv. Det är hennes berättelse, och då kan jag tycka att det är bra att människor ser den.

Kulturnyheterna har under de senaste dagarna förgäves sökt tv-bolaget HBO för en kommentar.