Vart är krigsfilmen på väg? Efter Hurt Locker (2008) och Zero Dark Thirty (2012) har inte Hollywood producerat särskilt många intressanta filmer om det moderna kriget efter attacken på World Trade Center.
Den senaste tiden har vi istället fått filmer om Vietnam och Andra världskriget. Dunkirk och Darkest Hour (premiär idag) skildrar de allierades svåraste tid under nazinvasionen av Europa, Murvelpornografiska The Post (på bio nu) samt upphajpade dokumentären The Vietnam War undersöker de strukturer som lät Vietnamkriget fortsätta.
Richard Linklaters senaste film Last Flag Flying (ej på bio i Sverige) slår samman två generationers upplevelse av krig, då tre Vietnamveteraner träffas för att begrava en av deras söner som dött i Irakkriget.
När Stanley Kubrick spelade in Full Metal Jacket (1987) tyckte han att det var viktigt att ha en distans till kriget, att viss tid måste ha gått för att man ska kunna ge en nyanserad bild av vad som hänt.
Kanske är det därför vi inte får bättre filmer idag än den nya Afghanistan-rullen 12 Strong med Chris Hemsworth (biopremiär i mars) som marknadsförts till målgruppen som älskade American Sniper och Lone Survivor. Filmer med mer eller mindre uttalade pro-krigsbudskap.
12 Strong skildrar en av de få ”lyckade” amerikanska insatserna i Afghanistan post den elfte september. En liten elitenhet skickas in i landet för att tillsammans med lokala afghaner leta upp Talibanfästen så att USA:s bombplan kan förvandla Usama Bin Ladens kompisar till pulver.
Och taktiken fungerar, något som man tycker borde ha inspirerat framtida militära operationer, det vill säga småskalig och precis krigsföring istället för slösaktig och ofokuserad – en taktik som slarvats bort sedan dess och lett till många döda soldater, civila, och gett bränsle till nya terrorgrupper. En problematik som aldrig utforskas i filmen.
12 Strong bygger på en sann historia och har alla möjligheter att diskutera varför ingen lärde sig något av uppdraget, men filmen dribblar bort sig själv och landar i en slags kukmätartävling mellan Chris Hemsworth och en afghansk krigare som hävdar att amerikanen måste lära sig döda för att bli en riktig soldat och för att vinna de Afghanska krigarnas respekt. En form av Rambo-moral som är fruktansvärt daterad i en ”seriös” krigsfilm 2018.
Filmer som fått mycket mindre uppmärksamhet är Meagan Leavy och Thank you for your service (2017), där soldater kommer hem från Irak och försöker hantera den post-traumatiska stressen så gott det går utan någon hjälp från militärens sjukvård.
Thank you for your service har skrivits av Jason Hall, som även låg bakom manuset till American Sniper. Den är mer välspelad än 12 Strong och otroligt långt från den hjältebild av militären som annars projiceras.
Inkompetensen som låg bakom invasionen av Irak har dock aldrig skildrats bättre än i HBO:s miniserie Generation Kill från 2003, där tristessen i manskapet och korkskalligheten hos ledningen skapade ofrivillig tragisk komedi. Baserad på Evan Wrights reportagebok skildrade serien effekterna av den ogenomtänkta krigsföringen som militären borde ha lärt sig efter Afghanistan.
Kanske kommer filmen om det moderna kriget fokusera mer på ”kriget mot terror” i civila områden. Peter Berg har redan regisserat Mark Wahlberg som hjältepolis under bombningarna mot Boston Maraton i Patriots day.
I den franska filmen Nocturama från förra året fick vi följa ett gäng ungdomar som planerade ett fiktivt terrordåd i Paris. Terroristerna drevs av en förlorad tro på det västerländska samhället snarare än av religiös fundamentalism. Ännu mer i filmens andra halva, där de gömmer sig i en galleria och hämtar ny kraft, som om de retirerar till sitt kommersiella ”trygga rum”.
Nocturama lyckades med ett långsamt brinnande obehag utforska två trauman samtidigt: de islamistiska terrordåden och nihilismen för en hel generation i ett avreglerat Europa. Men på grund av sitt provokativa ämne petades dock filmen från Cannes filmfestival och fick begränsad spridning utanför festivalkretsar.
Vad har vi att se fram emot nu? Clint Eastwoods based-on-a-true-hjältestory om tre amerikanska soldater som blir varse om ett planerat terrordåd i Paris med filmen The 15:17 to Paris. Det verkar som om ”baserad på sann historia”, kryddad med amerikansk nationalism kommer fortsätta vara standard i amerikansk krigsfiktion.