Trea, fyra, femma. Så ser Mariettes finalhistorik ut. Sin vana trogen gick hon direkt vidare med medelmåttiga Shout it out. Ett studsigt nummer med ett mycket besvärligt gitarrsolo. Besvärligt för att det ihop med den glada melodislingan, liknade hur Jamie Lee Curtis vickar på sin påtvingade elgitarr i komedin Freaky friday från 2003.

Mohombi gick också vidare, utan stamp, utan överraskningar. 

Tråkigt att se Fatih Kakembos dimmiga Twin peaks-nummer lämna tävlingen, men sådant är livet. I Mello premieras det spattigt tokiga (Drängarna och Anis Don Demina gick vidare till Andra chansen) och den välproducerade, men ack så förutsägbara, popen. 

I den utvecklingen är Mariettes finalplaceringar symptomatiska. En nästanvinst 2015 leder till snudd på årligen återkommande försök att upprepa resultatet. Mariette vill vinna, inget fel i det. Men i det tvångsmässiga tävlandet gömmer sig någonting obehagligt behavioristiskt. Hon vill blidka tv-tittarna, men det blir inte bättre. Tredje plats 2015, fjärde 2017, femte 2018. Hon är marshmallowbarnet eller den pavlovska hunden som gör vad vi vill, utom att klippa sig identitetspolitiskt korrekt. Duktig men ofri. Så är också den svenska Melodifestivalen. Alltid topp fem i den internationella finalen. Sällan överraskande eller utvecklande. Den blodtörstiga viljan att vinna kväver genren och konsten.

Mariette behöver semester. Hitta tillbaka till sig själv. Och Melodifestivalen behöver lära sig att släppa koncepten innan de är söndertrasade av överanvändning. Riskera någonting.

Kvällens mellanakt handlade om vardagsbestyr. Var det underhållning? Nja. Men vi har väl vant oss. Tittar snällt och återkommer nästa vecka. Precis som Mariette.