Bayeux ligger i en region som verkligen har upplevt krig. Det är till exempel den stad som ligger närmast landstigningsplatsen för dagen D, säger prisets programmeringsansvariga Aurélie Viel och syftar på de allierade styrkornas invasion av Normandie i juni 1944. Den första stad som då befriades från tyskarnas grepp var just Bayeux.
Bayeux har ju också en annan anknytning till krig och invasion, nämligen den så kallade Bayeuxtapeten. Det är en 70 meter lång broderad textil som berättar om normandernas erövring av England år 1066. En av världens äldsta bevarade krigsskildringar kanske man kan kalla den.
Men numera är det moderna slagfältet som åtminstone en gång om året under några höstveckor tar över stadsbilden. I år kan man bland annat se stora kopior av ryske Yuri Kozyrevs fotoreportage från Irak, Please slow freedom, hänga utefter floden i den idylliska staden.
Beundran istället för sympati
Det är också utställningar och filmer om krigets Syrien, Afghanistan, Jemen. Men det finns också utrymme för konflikter som inte alltid får så stor uppmärksamhet. Daniel McCabes film This is Congo, som skildrar ett krig som utgår från korruption och kamp om mineraler, för McCabe handlade det dock aldrig om att ge en uppvisning i våld.
– Jag vill att tittarna identifierar sig, inte distanserar sig. Istället för att de ska känna sympati för människor som befinner sig en hemsk situation, ville jag att tittarna skulle beundra dem och därmed vilja lära sig mer om Kongo, säger regissören.
”Riskerar verkligen våra liv”
Juryns ordförande i år var CNN:s världsberömda korrespondent och programledare Christiane Amanpour. När jag på presskonferensen i samband med prisutdelningen ställer en fråga om tillståndet för utrikesrapportering får jag ett långt och passionerat försvarstal.
– Vi riskerar verkligen våra liv och det säger jag inte för att romantisera bilden. Vi är varken adrenalin- eller krigsbesatta, vi ser det verkligen som en profession och vi gör det så vi bara kan. Vi tror verkligen på det och att det kan påverka.
Kanske är anledningen till att hon så snabbt går in försvarsläge att krigskorrespondenten, precis som många andra delar av journalistiken, i dag är alltmer ifrågasatt.
”Politisk rädsla”
En som sett yrket från alla dess vinklar är Martine Laroche-Joubert som jobbat som korrespondent för fransk tv i 40 år. Hon tycker att det är nu finns oroande tecken. Att det finns rädsla bland cheferna att ta beslut.
– Redaktionerna skickar ibland inte iväg oss på grund av försäkringsbolagen, som säger att det blivit för dyrt. Sedan finns det ett tryck från politiskt håll också – jag vet att när jag skulle till Syrien nu senast var det ett stort tryck på att jag inte skulle skickas iväg. Eftersom jag skulle befinna mig i rebellernas områden, fanns en politisk rädsla att jag skulle bli kidnappad och för att det in sin tur skulle kunna leda till problem mellan stater, säger hon.
– En festival som den här, Prix Bayeux, framhäver krigskorrespondentens värden och betonar att det är ett yrke, ett yrke som måste finnas kvar och som vi måste kämpa för. Verkligen!