David Bowie hann framträda i många olika skepnader på scenen. På 1960-talet var han ett mods och blev ifrågasatt för att ha för långt hår.
I ett klipp ur BBC:s Tv-program ”Tonight” från 1964, fick han frågan av programledaren ”vem är det exakt som är elaka mot er?” Bowie svarade ”de senaste två åren har vi blivit trakasserade med kommentarer som ”älskling” och ”kan jag bära din handväska” och jag tror bara att det måste ta slut nu!”
Från Mars
I början av 1970-talet förvandlade han sig själv till den androgyna och påhittade rockstjärnan, Ziggy Stardust. Med rödfärgad hockeyfrisyr, toppar, klänningar, platåskor och smink, presenterade han en gestalt från planeten Mars och som verkade vara könlös.
I mitten på decenniet, introducerade han karaktären ”The Thin White Duke” – Den vita greven. En mer bakåtkammad och strikt klädkod, som beskrivits som en flört med fascistiskt stil.
På 1980-talet kom han ut solbränd och i färgglada kostymer, för att på 1990-talet upphöra med alter-egon och klä sig mer samtida modemässigt och endast som artisten David Bowie.
”Instängd i brittisk arbetarklass”
– Jag tror att det här med identitetsbytena kommer från att han kände sig instängd i den situation han var född i och den engelska arbetarklassen är fortfarande ganska macho och jag tror inte att han trivdes i den rollen och därför tror jag att han nog ville byta identitet, säger Dennis Dahlqvist, Kulturnyheternas konst- och designkritiker.
Hans ständiga lekande med könsroller och sexuella identiteter gjorde honom till förebild för många, och bidrog till att förändra den dåvarande synen på sexualitet.
– Så det här är en del i den sexuella revolutionen och också i kvinnokampen och sen senare i ”gay liberation”-kampen i slutet på 70-talet. Det är det man ska förknippa honom med, menar Dahlqvist.
Vad har David Bowie betytt för dig?
– Han betydde oerhört mycket för mig personligen för jag var uppvuxen i arbetarklassen också och trivdes inte heller i det här machoidealet. Så jag var en av dem som verkligen tog till mig av Bowie, hade honom som ikon, började använda smink i början på 70-talet och det var en stor grej, säger Dennis Dahlqvist och fortsätter.
Ihjälslagen för kajal
– Första gången man kom till ungdomsgården med kajal då kände man att här finns risk för att man blir ihjälslagen, så det var inte bara att det var jätteballt. Ibland fick man springa hem på kvällarna, men det var det värt.