Musikrecension: Ozzy Osbourne nära döden på nya ”Ordinary Man”

Uppdaterad
Publicerad

Är nya albumet ”Ordinary Man” ett sista adjö från Ozzy Osbourne? Isåfall avgår en av den hårda rockens överstepräster med stil. Här hittar vi några av den 71-årige mörkerprinsens bästa och inte minst mest skrämmande spår på 25 år, menar Kulturnyheternas Per Sinding-Larsen.

”Ordinary Man” har det mesta ett typiskt Ozzy-fan kan önska sig. Tunga riff, skräck, knaserier, några ballader och hans omisskännliga stämma, om än bitvis, sedvanligt marinerad i filter och, numera även; autotune.

Men, den innehåller också något de senare fullängdarna (läs från 1995 och framåt) saknat, nämligen starka kompositioner med en energi och närvaro från huvudpersonen själv som övertygar.

Många av de sångerna har redan släppts. Öppningsriviga ”Straight to hell” och omdiskuterade ”Take what you want for me” där han samarbetar överraskande väl med hiphopgiganterna Post Malone och Travis Scott. Eller det allsångsvänliga gråtmilda mötet med Elton John på balladiga titelspåret.

Men här finns också ett gammalt självbiografiskt knarkarminne i vilda, upploppsaktiga ”It's a raid” där nämnde Malone dyker upp på nytt. Och vackra ”All my life” som har alla förutsättningar att bli en ny kramgod, smörvarm fortsättning på klassiker som ”No More Tears” och ”Mama I´m Coming Home”.

I den ser han tillbaka på sitt liv. Ja, faktum är att ”Ordinary Man” på flera spår är ovanligt känslosam. Fylld av samma farväl och livsfunderingar som vi hört hos t ex David Bowie på ”Blackstar” och Bob Dylan på ”Time out of mind”.

På ”Goodbye” utbrister Ozzy; “I’m sorry, I’m so sorry. I gave my life a try. Forgive me, I didn’t say goodbye.” för att avslutningsvis undra om det serveras te i himlen. Och i “Under the Graveyard” fortsätter funderingarna; ”Ashes to ashes, watch me disappear”.

Det går att förstå hans oro. När Osbourne häromdagen återigen ställde in en världsturné skyllde han på ett, citat; ”skitår”. Efter hans nackskada fick prinsen av mörker livshotande infektioner plus beskedet om att han har Parkinsons sjukdom.

Den död och kyrkogård som har varit hans livslånga favoritrekvisita blev plötsligt nära verklighet.

Samtidigt har han mycket att vara stolt över. För exakt en vecka sedan firade han 50-årsminnet av Black Sabbaths första album. Som sångare i det mest inflytelserika hårdrocksbandet genom tiderna var han med om att uppfinna den moderna hårdrocken. För sju år sedan blev han nykter.

Att han också samarbetar med en ung producent som jobbat mycket med både hiphop och hits (Post Malone, Cardi B, Justin Bieber, Avicii) på sitt första soloalbum på tio år är inte illa.

”Ordinary Man” gjordes under ledning av 29-årige mångsidige Andrew Watt under fyra dygn i ett generationsmöte där ett hårdrockens hall of fame passerade in och ut. Chad Smith från Red Hot Chili Peppers och Duff McCagan från Guns N’ Roses var med hela tiden, men både Tom Morello (Rage Against The Machine) och Slash kom på besök.

Ljudbilden är både modern och väldigt klassisk Osbourne på samma gång. Inte särskilt nydanande, men det fungerar. Inte minst i mötet med hiphopen. Mörkret, melankolin och återhållsamheten förenar en hårdrocksikon med tiotalets största artist.

Sedan kanske de hade kunnat stryka spår som ”Eat Me” där Ozzy fascineras över den sanna historien om kanibaltysken som satte in en annons efter någon denne kunde äta upp. Eller marsmänniskoäventyret ”Scary Little Green Men”. 

Men, det senare är samtidigt, med all tydlighet, också en del av skräckrockens störste skojares person. Denne madman och fladdermusätare som blivit en karaktär långt utanför musiken.

Att mer än halva detta kanske sista album fungerar är inte illa. Och ett tecken på att det inte bara varit ett ”skitår”.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

musikrecension

Mer i ämnet