Under 90- och 00-talet tog Ali Boulala skateboardvärlden med storm. Stockholmaren ansågs ha en gudabenådad talang och blev snabbt värvad av branschjätten Flip skateboards. Företaget flög honom till USA för att medverka i skateboardvideos – något som är en central del i att vara professionell skateboardåkare.

Boulalas karriär kom dock snabbt att kantas av drog- och alkoholmissbruk. 2007 kulminerade livsstilen i en dramatisk motorcykelolycka som kostade kompisen Shane Cross livet. Cross var en av Australiens då mest framstående skateboardåkare, han blev 20 år.

Skadades svårt

Ali Boulala själv blev offer för en rad skador. Ett flertal brutna ben ledde till att han förlorade förmågan att åka skateboard. Och en hjärnskada resulterade i partiell men bestående minnesförlust.

– Jag minns ingenting av olyckan utan har bara fått den återberättad för mig, säger Ali Boulala själv till Kulturnyheterna.

Han fortsätter:

– I mitt huvud så trodde jag under den här tiden att jag var tvungen att hålla på med en massa saker – som att ta massa droger och supa. Och har man inga gränser så går det till slut åt helvete.

Breddar bilden av Boulala 

Ali Boulalas karriär kom att präglas av motorcykelkraschen och missbruket. Men också av en, inom skatevärlden, välkänd trappa som kallas för ”Lyon 25”, som med sin storlek är ökänt svår. I Frankrike 2002 försökte han flera gånger att hoppa ner för trappans 25 steg – något ingen försökt sig på innan. Och trots att han aldrig lyckades har Boulalas många försök blivit det som kännetecknar hans tid som skateboardproffs.

Med dokumentärfilmen önskar Boulala att fler sidor av hans liv visas. 

– Jag hoppas att mitt liv handlar om mer än en olycka, precis som mitt liv innan det handlade om en trappa. Det har hänt andra saker, som enligt mig är mycket mer intressanta, säger han. 

En aspekt av livet som Boulala syftar på är hans väg till nykterhet. I dag, 14 år efter olyckan, lever han som nykter i en förort till Stockholm.

– Jag bytte ut en 25-stegstrappa till ett 12-stegsprogram, säger han skämtsamt.

“Måste våga prata” 

Dokumentärfilmen var vinnaren av ”Tempo documentary award” på Tempofestivalen 2022. Utmärkelsen är festivalens huvudpris och innebär en prissumma på 75 000 kronor. The scars of Ali Boulala är regisserad av Max Eriksson som med filmen hoppas kunna uppmana till samtal om att må dåligt. 

– Vi måste våga prata med varandra. Filmen handlar om ärr, kanske mer om de vi har på insidan än de på utsidan. Och hur vi lär oss leva med dem är genom att prata med varandra, säger Max Eriksson.