Lina Wolff är en alldeles egen art i den svenska samtidslitteraturen. Hon rör sig helst utanför landets gränser, i Italien eller Spanien, och så långt från den för tillfället dominerande autofiktionen som tänkas kan. En av huvudpersonerna i hennes nya roman är visserligen som författaren en 45-årig svenska som ”skriver”, men att läsa denna bok självbiografiskt är inte möjligt, därtill är den i alltför hög grad en fantasiskapelse med skickligt vävd intrig och en osynlig berättare som håller läsaren på sträckbänken.

Svenskan, vars namn vi får reda på först efter halva boken, jobbar på landsortstidning och har tappat inspirationen. Hon får ett stipendium och reser till ett glödhett Madrid, där erbjuder hon sig att bli stödperson åt ett par där mannen är dement. På en bar träffar hon en annan man som ber henne om hjälp, han berättar för henne att han har varit med i en egenartad nätshow som erbjuder lösningar på olika mänskliga våndor, från skuldbördor till dödslängtan. Nu tror han sig vara förföljd och hotad till livet. De två lämnar staden och söker svalka vid havet där nya personer dyker upp, främlingar som ändå är förbundna med varandra, mystiken tätnar. 

Alla personerna är på olika sätt fångna i sina otillräckliga kroppar, i ”Köttets tid” för att anknyta till bokens titel,  och längtar efter något annat: förlåtelse, mening, kärlek, att vara behövd. Eller helt enkelt efter en levande själ.  Det är kvinnorna som är initiativkraftiga medan männen är hjälpsökande eller bara obehagligt efterhängsna, någon gång aggressiva och våldsamma. Den starkaste gestalten är en liten uråldrig kvinna som tidigt har stannat i växten och fått ena tummen avhuggen. Hon är nunna och övertygad om att vara benådad och utvald att bistå människor –  men om hon ska hjälpa dem att leva eller dö får aldrig ett entydigt svar.

Lina Wolff är nämligen noga med att den psykologiska gestaltningen skall bevara en viss gåtfullhet hos personerna; de kan inte förklaras eller förstås fullt ut. En drivs av en önskan att bli bättre, en av hämndbegär och de flesta motiveras av båda utan att själva vara medvetna om det. Det är denna komplexitet som skapar så stark spänning i romanen: varför gör hon så? Vad är det egentligen som händer? Vems version är den rätta?

Stoffet – händelseförloppet och personerna – framstår som exotiskt, hämtat ur en skräckromantisk fantasivärld befolkad av oskulder och våldsverkare, men med delvis omvända könsroller. Män är otrogna och själviska, kvinnorna har makten, men mäktigast är begäret. Wolffs språk, eller rättare sagt hennes gestalters, är i gengäld rakt och enkelt; större delen av boken består av dels den berättelse svenskan får höra av mannen på baren, dels en serie brev nunnan skriver till henne, stilen anpassas efter den som har ordet: mannen är skrämd, nunnan är skrämmande, men de uttrycker sig båda utan krusiduller, måna om att övertyga.

Köttets tid är kort sagt en mångbottnad berättelse med lång, inte alltid behaglig eftersmak som håller sin läsare på tå.