Burna Boy är den grammyprisade nigerianske superstjärnan som under sina snart tio år och sex fullängdare sedan albumdebuten sett både sig själv och sin genre växa till en topp i dagens pop.
Milstolparna börjar bli många. Förra albumet ”Twice As Tall” gick rätt in på amerikanska Billboardlistans första plats. Sammarbeten med Beyonce, Coldplay och Ed Sheeran har breddat publiken. Ett utsålt Wembley i London och (som förste afrikanske artist nånsin) Madison Square Garden är inte illa.
I Skandinavien gjorde han sin första konsert på Partille Arena 2019. Sedan dess verkar det som om Norden inte kan få nog av Damini Ebunoluwa Ogulu, som han också heter.
Bara under ett års tid har Burna Boy vuxit regionalt från en konsert på Hovet i Stockholm till att bli en av höjdpunkterna på sommaren Way Out West-festival i Göteborg. Och nu i helgen väntade alltså Globen. Trots det flitiga besökandet fanns här samma sorts känsla av förväntan och samhörighet som i grannarenan ifjol.
Något som kanske påverkas av den, på flera nivåer, familjära energi som ger atmosfär för en afton som denna?
Konserten hålls inte i regi av de stora konsertbolagen såsom Live Nation och FKP Scorpio utan av de två entusiastiska DJs; DJ LV och brittiske eventmakaren Cockobar, duon som också arrangerat hans andra spelningar här.
Halvgömd vid scenkanten står Burna Boys mamma, Bose ”Mama Burna” Ogulu, som också är manager. Hon som växte upp med en pappa som i sin tur var manager till legendariska nigerianske banbrytande superstjärnan Fela Kuti, som är Burna Boys största hjälte.
Burna Boy har inte bara vid otaliga tillfällen lånat spår av sin förebild. Han reser också världen runt med ett riktigt stort band (precis som Fela). I trängseln på Globenscenen finns kör, blås, slagverk bland mycket annat. Inte sällan framfört av en kusin eller annan släkting.
Att höra honom såhär, rikt och dynamiskt presenterad gör något stort med Burna Boy. Den afrofusion jag ibland upplever lite väl försiktigt inpackad på albuminspelningarna blir till något annat. Med rum för både nyanser, fest och spontan spelmansglädje.
Att den harmoni som infann sig på senaste albumet ”Love Damini” också nått scenen visar sig med en betydligt jämnare och mer väldisponerad kväll än vad vi upplevt förr. I ett Globen som dansar. Redan innan han går på scen. Och även efter konserten är slut. Under en kväll som också kan kännas en smula uppfriskande historisk.
För inte så jättelänge sedan presenterades afrikanska tongångar ihopbuntade under epitet världsmusik, ofta inkvoterade på någon statsunderstödd kulturfestival. Idag fyller de en nationalarena. Helt på egna meriter. Vad händer nu? Ullevi nästa?
