I långa, fåordiga scener som skulle kunna stå som modell för humorstilen ”deadpan” (uttryckslös) lockar skådespelare, regissör och fotograf tillsammans fram en alldeles unik historia om mänsklighet.

Donya jobbade som tolk åt amerikanska armén i Kabul och lyckades ta sig ut ur landet när talibanerna tog makten. Hon hamnade i Fremont, Kalifornien med ett helt okej jobb på en lyckokaksfabrik i San Fransisco. Men hon är ensam och kan inte sova på nätterna. Skulden över vad hon lämnat är outtalad men ändå överallt.

När den åldrade kinesiska damen som författar lyckokakornas meddelanden dör (en av filmens roligaste scener) får Donya ta över. Hon smyger in en kontaktannons med sitt telefonnummer i en av kakorna.

Det svartvita fotot och de spridda existenserna för tankarna till Jim Jarmusch, men likheterna med ökenrökaren Bagdad Café (av Percy Adlon, 1987) och den färgstarka bisterheten hos Aki Kaurismäki är egentligen större.

Även de mest hopplösa individerna får glimra till i Fremont. Donyas kollega på evig jakt efter kärleken, psykologen med en märklig besatthet av Jack Londons Varghunden (han rör sig själv till tårar när han läser högt för en tillsynes nollställd Donya) och den nattrökande grannen, också han med svåra skuldkänslor för att ha lämnat sitt land.

The Bear-stjärnan Jeremy Allen White har blivit filmens dragarnamn. Visst gör han en sympatisk roll, men den är liten. Framöver hoppas jag att namn som Anaita Wali Zada (som debuterar i rollen som Donya), Hilda Schmelling och Gregg Turkington räcker för att locka publiken.