Teaterrecension: Hamlet

Publicerad

Sofia Jupither gör världshistoriens mest tolkade pjäs till en ren och tydlig lektion i såväl teater som mänsklig psykologi. Utan krusiduller berättas historien om prinsen som alldeles för ung tvingas möta livets grymhet.

En Hamlet för vår tid? Hur ser hen ut? Som Hannes Meidals förtvivlade Pierrotgestalt i ett samtidspolitiskt kaos på Galeasen i förrfjol? Som Liv Mjönes trotsigt rasande tonårsprins i bomberjacka i Skärholmen året före? Eller som nu på Dramaten, där Adam Lundgrens Hamlet spelar sitt vansinne med gäckande humor och nervigt funderar över livets mening på mild göteborgska?

Svaret är att alla är rätt. Världshistoriens existentiella bestseller, håller för att tolkas igen och igen. Pjäsen har tillräckligt enkel dramaturgi för att låta sig göras som psykologisk teaterthriller, den har tillräckligt många lager för att varje gång ge nya aha-upplevelser bortom de allra mest kända replikerna: Att vara eller inte vara, Ur led är tiden, Eftertankens kranka blekhet…

Sofia Jupither blir sjunde person, och första kvinna, att sätta upp pjäsen på Dramatens stora scen. Hon gör det med en varsam bearbetning av Ulf Peter Hallbergs rappa översättning och en ensemble klädd i Maria Gebers moderna kontorskostym. Det är en ren, avskalad, tillgänglig, ja nästan pedagogisk version, som inte kräver förförståelse, men inte heller förenklar.

En jättelik trappa (scenografi Erlend Birkeland) dominerar scenen, en livets spelplats, där det må vara fullt möjligt att maktgirigt klättra mot toppen, men ack så lätt att slinta och rasa utför. Den som här klättrar på annans bekostnad är Hamlets farbror Claudius (Gerhard Hoberstorfer), han som har giftmördat sin bror kungen, Hamlets far, för att själv få kungariket och drottningen (Thérèse Brunnander).

I en rökmättad scen kräver faderns vålnad (Per Svensson) hämnd, och Hamlet har att deala med om han verkligen själv vill förvandla sitt unga liv till en mördares. När det dessutom strular med kärestan Ofelia (Karin Franz Körlof) är det lätt att bli både villrådig och förtvivlad, något som Adam Lundgren kongenialt gestaltar i sin lika ungdomligt ömhudade som plastiska gestalt.

Franz Körlof gör sin Ofelia till ett nutidsväsen, som räddar sig ur plisserad kjol och vågiga lockar till ett poetiskt och upprivet vansinne för att till slut trilla utför kanten. Bengt Braskereds Polonius är en lismande och lätt komisk förhandlare. Än mer åt humorhållet drar Rasmus Nyströms och Marcus Vögelis radarpar Guildenstern och Rosencrantz som med Papphammar-artat kroppsspråk försöker manövrera sina lojaliteter.

Detta medan luften i Hoberstorfers pompösa Claudius och Brunnanders medlöpare Gertrude undan för undan pyser ur dem och de till slut, liksom så gott som alla andra i detta drama, tvingas se döden i vitögat.

En Hamlet för vår tid? Ja, Jupithers uppsättning med stilrent expressionistiskt ljus av Ellen Ruge och följsam musik av Michael Breschi är en Hamlet som i sin renodlade och närmast lättsamma form, inte minst kan locka ungdomarna till teatern. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer