Levin Akins uppmärksammade ”And then we danced” (2019) handlade om homofobi, sexuell identitet och ett georgianskt danskompani. ”Passage” handlar också om identitet och genus men på ett helt annat sätt. Till formen är filmen en traditionell roadmovie där Lia, en stram, pensionerad lärarinna, ger sig av från Batumi i Georgien till Istanbul för att hitta sin försvunna systerdotter Tekla, som är trans. Med sig har hon strulputten Achi som sålt in sig själv som ”guide”.

Filmen tar tid på sig, låter karaktärerna syna varandra lika mycket som vi synar dem. Vad finns bakom Lias stolta fasad och varför drar hon med sig den unge Achi?

Levan Akin är inte en regissör som ger tydliga svar (tack och lov). Han intresserar sig för det osynliga snarare än det synliga: Istanbuls hemlösa katter, stadens tiggande gatubarn och sexarbetande transkvinnor som rör sig i ett politiskt ingenmansland – de både finns och inte finns. På så vis visar regissören släktskap med filmskapare som Chloé Zhao (”Nomadland”, 2020) och Win Winders (”Paris, Texas”, 1984).

Men vissa stannar och klappar katterna, vissa bjuder gatubarn på frukost och bland transkvinnorna finns en stark sammanhållning. Mitt bland dessa finns också Evrim, som slåss för deras rättigheter. Också hon både finns och inte finns: innan hon får sitt nya ID-kort som visar att hon är kvinna är hon ett officiellt neutrum.

Det är lika poetiskt som rått, vilket förstärks av den handhållna kamerans dokumentära känsla och huvudrollsinnehavarnas knockande skådespeleri. Istanbul med gassande sol, höga ljud och ett virrvarr av gränder, framstår verkligen som ”en stad man kommer till för att försvinna”, som Lia konstaterar.

Under resans gång blir det allt tydligare att Lia söker försoning. Kanske är det för sent att ge systerdottern en sådan men i hennes unga, trasiga men i godhjärtade följeslagare Achi finns ett frö till gottgörelse. Vem är det som behöver hittas egentligen?