Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: Välspelat om sårbarhetens tabu i ”Moonlight”

Foto: SF

Barry Jenkins film om en ung mans uppväxt i Miamis fattiga områden har skördat hela åtta Oscarsnomineringar. ”Moonlight” har blivit så sönderkramad att vår kritiker Kristoffer Viita blir misstänksam. Han blir imponerad i alla fall, av skådespeleriet, detaljerna och vackert foto.

Trauman i barndomen formar oss. ”Moonlight” är på alla sätt en brutal påminnelse om hur omgivningen kan krossa individen. 

Den försiktige pojken Chiron (Alex R Hibbert) växer upp i ett av Miamis ruffigare områden och blir tidigt terrad och kallad bög av de andra barnen. Hans enda vän är Juan, en lokal gatutalang som hjälper Chiron en dag när han än en gång rymt från gängspö. Paradoxalt nog förser också Juan Chirons mamma med crack (Naomie Harris bär starkt upp en otacksam roll).

Regissören Barry Jenkins målar verkligen inte upp en exotisk bild av ”knarklangaren med ett hjärta av guld”, utan tecknar snarare en komplicerad far-son-relation där Juan både är källan till Chirons misär och hans enda livlina. Mahershala Ali balanserar sina dubbla roller med en imponerande orubblighet..

I filmens andra akt har Chiron blivit en ännu mer rädd och skadad tonåring (nu spelad av med otrolig närvaro av Ashton Sanders) som dagligen plågas av en sadistisk mobbare samtidigt som morsans crackmissbruk gjort att han måste ta hand om sig själv. 

En kväll röker han gräs och får en avrunkning av en kille från skolan. Ett kort ögonblick av lycka innan han är med om ett grovt övergrepp som sätter hans liv i en nedåtgående spiral. När vi träffar Chiron ett antal år senare (spelad av Trevante Rhodes) har han blivit oigenkännligt bitig och gått fullt ut thug-life i Atlantas knarkhandel.

”Moonlight” har blivit så sönderkramad att det är misstänksamt. Varietys filmkritiker Owen Gleiberman hör till en av få kritiska röster, som kallade ”Moonlight” för konservativ. Eftersom det är en gay film som duckar för att visa gay sex trots att filmens tredje del bygger så mycket på undertryckta begär. Och han har en viss poäng. Det är sant att normer, våld och svek påverkar oss, men de behöver inte nödvändigtvis utplåna existensen av vår sexualitet, vilket Chirons öde ibland verkar föreslå. 

Det finns också en viss tendens till den bottenlösa ghetto-misär som t ex ”Precious” porträtterade, där socialrealismen slog över till självparodi. ”Moonlight” är dock en mycket bättre film, med ett ärligare manus och med rakt igenom fantastiska skådespelarprestationer som oftast uttrycker mer i stunderna utan dialog. Ändå undrar jag om det är för prisernas skull Chiron måste lida så.

Det ”Moonlight” gör bäst är kanske att skildra sårbarhetens tabu. Faktum är att filmen redan lyckats bra med att provocera nättroll som anser porträtteringen av Chiron hotar bilden av svart maskulinitet. Som när Chiron blir kontaktad av sin före detta flirt.

Sprickorna i hans stenhårda alfa-fasad – modellerad efter hans enda manliga förebild – illustreras på ett briljant (om än övertydligt) sätt när han pumpar Jidennas ”classic man” i sin bil. Låten hyllar en karaktärsstark manlighet, vilket Chiron ser ut att ha uppnått med sin nya gangsterpersona, samtidigt som han lever i förnekelse om sin egen homosexualitet. Låten är nedsölad (s.k. ”screwed”) så att raderna om att man kan vara ”mean when you look this clean, I'm a classic maaaaan” gör att Chiron verkar påkommen framför sitt sällskap. Det finns ingen ”klassisk man”, vilket Chiron lär sig orättvist sent i livet.

Det är den sortens sinne för detaljer, kombinerat med ett vackert och lekfullt foto som lyfter ”Moonlight” ovanför den fjäskfest för Oscarsjuryn den hade kunnat begränsas till. 

”MOONLIGHT”

Visa

Betyg: 4

Regi: Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins, Tarell Alvin McCraney

I rollerna: Mahershala Ali, Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes m fl

Filmrecensioner

Mer i ämnet