Det är en något sliten Roy Scranton som möter mig på ett hotell i Göteborg. Han förklarar att hans lilla dotter smittade honom med en förkylning innan han reste hemifrån. Och så – erkänner han – är det ganska deprimerande att åka runt och prata om jordens undergång jämt och ständigt.

Han tjänstgjorde i den amerikanska armén under kriget i Irak och fick ett slags uppvaknande av att se förstörelsen i Bagdad. Redan då lades grunden för hans nuvarande karriär som klimatförfattare och föreläsare.

Räknar med 30 år till

När jag frågar hur lång tid vår civilisation har kvar tänker han efter en stund.

– På ett sätt är det redan över. Samtidigt måste vi genomleva den långsamma kollapsen med lokala klimatkatastrofer, inbördeskrig, klimatrelaterade krig, torka, översvämningar… På det sättet är det svårt att säga hur långt tid vi har innan läget blir riktigt, riktigt dåligt. Kanske… 30 år?

Roy Scranton skrattar lite åt sitt svar. När han inte reser runt och sprider sitt budskap försöker han leva ett stilla liv hemma i Indiana i USA där han är universitetslärare. Det var längesedan han gav upp hoppet om att våra politiker, eller aktivister för den delen, ska rädda oss undan undergången.

– Det handlar inte längre om att erkänna den. Oavsett hur mycket makt någon har sitter alla fast i samma system, en kapitalistisk civilisation med olja som drivmedel. Och den verkar inte kapabel att revolutionera sig själv på fem år, säger Roy Scranton.

Så hur tycker du att vi ska leva? Är det inte bara själviskt att skaffa barn till exempel?

– Jo det är själviskt, men det är också mänskligt. Att vara människa betyder inte att man är något osjälviskt helgon, det betyder att man kämpar på så gott man kan.

Tror inte på individuellt ansvar

Hur hanterar du själv krisen?

– Jag mediterar och försöker fokusera på min närmaste omgivning, min familj, mina studenter. Jag försöker ägna mer tid åt poesi.

Just det där med att stanna upp och bearbeta klimatkrisen, snarare än att på ett individuellt plan försöka motverka den, är något som Roy Scranton återkommer till. 

– Jag skulle vilja att det publika samtalet gav ett större utrymme åt att erkänna förlusten, lidandet och den sorg som är vårt öde.