Sökte vi verklighetsflykten från en värld som återigen vändes upp och ner så var det istället i det lilla som något hände på riktigt. Det är förstås inte hela sanningen, men efter en vår som för många av oss slukades av rollspelseposet ”Elden Ring” – minst sagt ett storspel i ordets rätta bemärkelser – så följde förutsägbarhet.

Det som har fått spelarnas hjärtan att rassla till på riktigt är de små spelen som huserar de stora äventyren, eller som tänjer på bilden av vad ett tv-spel kan vara.

I framtidsvisionen ”Stray” från franska Blue Twelve Studios blev vi en katt. Mjuk och spinnande, men också smidig i vårt utforskande av vad som hänt i en sedan länge bortglömd stad i neon, där robotarna imiterar det mänskliga livet.

Samtidigt som du balanserade på smala fönsterkarmar eller välte ner saker från bordet på ett pricksäkert kattmanér så ställde spelet den stora frågan om vad liv egentligen är.

Det avantgardistiska ”Immortality” utforskar istället spelmediet självt. Med den enkla frågan ”Vad hände med skådespelaren Marissa Marcel?” rullas enorma mängder inspelad film upp, ”verkliga” filmer i vilka du som spelare ska spola fram och tillbaka för att hitta svaret.

”Immortality” utmanar bilden vad det innebär att spela och hur ett spel ska vara. Med en oerhört stark insats av svenska skådespelerskan Charlotta Mohlin är det både en av de märkligare och tänkvärda spelupplevelserna på länge.

En annan upplevelse värd att skriva hem om är medeltidsäventyret ”Pentiment”. Till en början en texttung historia om ond bråd död, som snart vecklar ut sig till att berätta om den lilla människans liv i skuggan av bonderevolt, reformation och utveckling.

Det är ett makalöst faktaspäckat spel som till fullo utnyttjar mediets berättartekniska storhet, och med tydlighet visar hur vinnarna skriver historien.

Ja, spelåret 2022 har inte varit storspelens år. Men de små stjärnor som gnistrat till kommer att ge sken åt kommande års spel, i både stort och smått.