Världen är på väg mot full Mad Max-dystopi, plus zombies. Logiskt då att Days Gone handlar om hur motorcykelgängen överlevde det värsta kaoset, men tyvärr inte hur de blev BDSM-punkare i en livlös öken. Spelet äger alltså rum i Oregon två år efter att en global pandemi förvandlat en stor portion av mänskligheten till zombies, eller ”freakers” som de kreativt nog kallas i spelet.
Jag spelar som Deacon, en laglös biker med bakvänd keps och ett jävla humör, på jakt efter sin fru Sarah som försvunnit i början av zombieapokalypsen. Små feodala byar har upprättats av överlevarna, med basutbud för reparationer och ammunition. Vissa lever fortfarande på flykt eller i skruttiga små läger, och ”freakers” finns i princip överallt – redo att köttas ned. Det är en smått generisk men milt beroendeframkallande värld.
Varken skådespeleriet och dialogen lyfter riktigt över B-filmsnivån, men vem hade egentligen väntat sig annat? ”I didnt have a lot of time for books back in the day” säger Deacon. Han och motorcykelgänget Mongrels (Byrackorna) är åtminstone välfunna i en kultur på väg tillbaka till en mer brutal stamtillhörighet.
Deacon håller ihop med sin kompis Boozer, gör uppdrag för de lokala krigsherrarna och rör sig genom världen ensam på sin motorcykel. Jag älskar att sladda runt på de leriga skogsvägarna på två hjul. Problemet är att skiten behöver lagas, uppgraderas och mest irriterande av allt: tankas. Jag lärde mig den hårda vägen hur kul det är att få soppatorsk i en mörk tunnel tillsammans med blodtörstiga monster, och sedan tvingas promenera till närmaste bensinpump (där fler fiender väntar). Så kallad “fast travel” är också bara tillgängligt med full tank.
Zombierna beter sig lite som pingviner. De samlas helst i så stora grupper som möjligt och Deacon måste ibland slåss mot regelrätta horder av hundratals köttätande freaks med alla tillgängliga medel. Det inkluderar automatvapen och sprängmedel, men också en hel del basebollträn, yxor och släggor går att nyttja för att låta Deacon krossa skallar i ultravåldsamma sekvenser. Jag tvekade nästan inför att dunka en barnzombie i skallen med en träplanka men mångfalden i zombies förstärkte samtidigt atmosfären av världens undergång. Som den domedagsbejakande sekten Rippers, ett gäng hjärntvättade sadister med scarification-beroende. De inleder spelet med att tortera Deacons kompis Boozer med en blåslampa.
Det finns också infekterade djur, som vargar och björnar, och en väderlek som påverkar mycket av Deacons förutsättningar för överlevnad. Ändå är alternativen ute i vildmarkslivet underlägsna de i Rockstars vilda västern-mästerverk Red Dead Redemption 2.
Spelbarheten är habil, men Days Gone har heller inte samma känsla grundad i gravitation som ovan nämnda titel. Det ”känns” tydligt i kontrollen att Deacon är gjord på ettor och nollor. Det gör honom lättare att styra, men decimerar lite av inlevelsen. Grafiken är stundtals imponerande när det gäller känslor i ansiktsuttryck men Oregons leriga skogar och berg är inte lika visuellt spännande, och den fantasilösa färgskalan grått, brunt och mörkgrönt blir ganska tröttsam efter ett tag.
Full transparens: På grund av en försenad förhandskopia har jag bara hunnit nöta igenom drygt 15 timmar av spelet innan recension, men vid det laget bör ett spel ha hittat sin ton.
TV och datorspelsbranschen omsätter som bekant sjuka pengar. Ändå släpps bara runt två spel varje år som förtjänar sitt höga pris och går att köra en lång period utan att tröttna. Days Gone är inte ett av de spelen, men det har ändå underhållningsvärde och lär hålla mina tummar upptagna fram tills Last of us 2 släpps.