Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Laura Bern i rollen som konstnären Helene Schjerfbeck. Foto: Cinematic

Sprakande skildring av konstnären Helene Schjerfbeck

Uppdaterad
Publicerad

Filmen om dem finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck är passande nog som ett konstverk i sig. Kulturnyheternas Caroline Hainer har sett den i Finland omstridda ”Helene”, och övertygas av såväl bildspråket som de dramaturgiska valen.

Att göra film om nationalklenoder är alltid vanskligt. Alla har en relation till dem, en film får sällan plats med alla aspekter eller ett helt konstnärsliv vilket alltid gör någon besviken.

Filmen om finlandssvenska Helene Schjerfbeck väckte protester redan innan inspelningsstart eftersom alla i filmen talar finska, trots att konstnärinnan själv var svenskspråkig.

De inhemska kritikerna verkar ha bildat sin uppfattning redan där och då, i Finland har filmen kallats ”för allvarlig” och kritiserats också för att lägga för mycket fokus på konstnärskollegan Einar Reuter – och hans förmodade relation med Schjerfbeck. En recension i Hufvudstadsbladet har rubriken ”Ärligt talat, vem bryr sig om Einar?”.

Som svensk recensent utan något förhållande till Helene Schjerfbeck sedan tidigare bryr jag mig en del om Einar. Det stämmer att Schjerfbecks först trevande bekantskap och sedan varma vänskap med honom tar en mycket stor plats, men det är ingen typisk kärlekshistoria.

Snarare visar den hur ensamt konstnärskapet kan vara (i synnerhet om man som Schjerfbeck bor i ett litet hus på finska landsbygden tillsammans med sin tjuriga, piprökande mor). I Einar ser hon en konstnärsbekant, en själsfrände.

Enligt filmen var hennes känslor varmare än så, vilket i så fall skulle förklara en sårbarhet och ett optimistiskt ljus i hennes målningar från den tiden då de ännu inte hade definierat sin relation. Och även en vistelse på sjukhus.

Mellan dem finns en påtaglig attraktion men också beundran, längtan och ett försiktigt avstånd. Det är oerhört vackert skildrat, rörande i sina små nyanser och tvetydiga blickar.

Filmen redovisar inte Schjerfbeck liv, berättar till exempel aldrig om varför konstnärinnan haltar eller att hon som liten var något av ett underbarn. Istället är filmen ett nedslag i hennes liv från 1915 då hon redan hittat sitt konstnärliga uttryck men inte sin plats i konsten.

Hon omyndigförklaras av staten – pengarna hon tjänar tillfaller mannen i familjen, alltså hennes bror – och hennes mor ser inget konstigt i det alls.

1915 söker hon nya motiv, hon vill mer, men återvänder ständigt till det hon kommit att bli särskilt känd för: självporträttet. Bildspråket i filmen är ypperligt, varje ögonblick ett konstverk i sig. Och det är nog så man ska se denna film: en berättelse om konsten, både som uttrycksform och något vi lever alla för, på ett eller annat sätt.

Helene

Visa

Regi: Antti Jokinen
Med: Laura Birn, Johannes Holopainen, Pirkko Saisio mfl.
Premiär: 14 augusti 2020
Betyg: Fyra

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet