När första säsongen av True detective hade premiär var så väl kritiker som publik i eld och lågor: Skådespeleriet! Miljöerna! Spänningen! Den där sex minuter långa tagningen! Säsong två handlade också om två poliser, men med nya skådisar och ny plats. Entusiasmen uteblev.
Nu är det dags för ett nytt radarpar att försöka återskapa den magi som uppstod när Matthew McConaughey och Woody Harrelson fick konceptet ”två snutar som jobbar ihop, men inte gillar varandra” att kännas spännande igen.
I säsong tre kretsar berättelsen framför allt kring en av poliserna i utredarduon – Wayne, spelad av Mahershala Ali, som nyligen synts i prisade Green book och Moonlight. Berättelsen utspelar sig i tre tidslager – i 80-talet där ett syskonpar försvunnit, i 90-talet där Wayne plågas av det olösta fallet och i 2015 där han ska medverka i en true crime-dokumentär och hans minne börjar svika honom.
True detective har flyttat tillbaka ut på vischan efter en utflykt till Los Angeles i säsong två. Nu befinner vi oss i det område som kallas Ozarks, delar av Arkansas, Oklahoma, Kansas och Missouri (ungefär i mitten av USA). Platsen präglas av nakna träd, deppiga barer, missnöjda, fattiga invånare och ett blekblått sken.
Flera gånger under seriens lopp får man anledning att tänka på den hårfina gränsen mellan klassiskt och klyschigt.
Två barn har tagit sina 80-talscyklar med tillhörande olycksbådande rassel i ekrarna och cyklat i väg med löftet om att komma tillbaka senast halv sex. Det gör de inte. I slutet av första avsnittet finns både ledtrådar och frågetecken. Knappast nyskapande, men spännande – klassiskt.
Invånarna i True detectives del av Ozarks är lagom nedgångna, men fortfarande tv-snygga. Slitna par bråkar och skriker framför poliserna, det lilla samhällets outsider misstänks av fyra arga män vara involverad i barnens försvinnande och de sparkar ner honom och säger ”och kom inte tillbaka! ” – klyschigt.
Sammanbitna, tystlåtna Wayne plågas genom livet över fallet han aldrig lyckades lösa – klyschigt, men Mahershala Alis subtila skådespel och dröjande blickar blåser liv i den plågade rollfiguren.
Ali verkar dessutom (med förtjänst) gå i Heath Ledgers fotspår då han, liksom Ledger i Broke back mountain, förmedlar sin sammanbitenhet genom att helt enkelt spänna käkarna – man ser att det tar emot att socialisera i varenda muskel.
Den som verkligen gillar polisserier och att pussla ihop ledtrådar kommer att tycka om True detective. Efter fyra avsnitt har jag flera spår nedskrivna i anteckningsblocket – det möjliga galleriet av förövare, de där halmdockorna som Wayne hittar i skogen, vad betyder de? Och såklart den mest spännande frågan, som tyvärr måste uteslutas ur den här texten av spoilerskäl (slutet av avsnitt ett).
Den som däremot förväntar sig något nyskapande i stil med säsong ett kommer bli besviken. True detective tre är en välspelad polisserie av klassiskt snitt, men inte mycket mer.
Jag kan tillägga att jag vacklade mellan betyget två och tre, men beslutet föll på två på grund av det svagaste tidslagret, som utspelar sig 2015. Det kommer säkert hända något spännande där framöver, men fyra timmar in har det inte hänt än. Dessutom är gammelmansmaskering på en ung skådis ett misstag nio gånger av tio. True detective utgör inte undantaget.