På 80-talet reser Lennart Westerlund till Harlem i New York.

Han vill träffa de människor han sett dansa i svartvita filmer från 20- och 30-talet. Genren heter lindy hop, startade precis här, men har sovit i närmare 40 år när Lennart Westerlund slår fötterna i amerikansk jord. De som dansade i bröderna Marx filmer håller igång, trots att intresset bland allmänheten svalnat. De blir bjudna till Sverige av Lennart Westerlund och hans gäng för att dansa.

På samma sätt resonerar andra nyfrälsta lindy hop-dansare i världen, och genren vaknar igen, utanför USA.

– Dansen spreds i lite olika riktningar runt 82, 83, 84.  Jag var ingen person som gick runt i gamla kläder eller åkte i gamla bilar, men jag blev dansintresserad när jag såg de här filmerna. Eftersom jag har ett historiskt intresse. För många människor är det här en subkultur. De klär sig och lever som i en annan tidsperiod, säger Lennart Westerlund.

Världsstörst

Sedan 1982 hålls Herräng dance camp utanför Norrtälje. Det är världens största lindy hop-läger, med 700 besökare i veckan under fem veckors tid. Lennart Westerlund är arrangör.

Fortfarande bjuds dansare som var med under starten i Harlem på 20- och 30-talet in att medverka.

Elin Rhodiner är på plats i Herräng. Hon har dansat lindy hop i fem år.

– Det är musiken och stämningen. Själva dansen är ganska improvisatorisk, så det finns en stor frihet att göra vad man vill och se fånig ut. Jag har alltid gillat gamla prylar också. Plötsligt fanns det ett sätt att använda allt det samtidigt, säger hon.

”Är astöntigt”

Dagens lindy hop-dansare är inte en homogen grupp: det finns vintage-fantaster, som kör 30-talsstilen rakt av. Genom livet. Och så finns det sportarna, som dansar för dansens skull, förkortar Elin Rhodiner.

– Jag är ingen vintage-lajvare. Fast jag har några klänningar i samlingen.

Intresset för vintage-kulturen, ofta bland medelklassens unga, har ändå bidragit till dansens ökade popularitet, tror hon.

– Det finns väl en vintage-trend som still going strong. Fast det känns som att de som gillar vintage, oavsett om det är trendigt eller inte, kommer att fortsätta gilla lindy hop. Fast att det är astöntigt.

För det är det: töntigt. Tycker Elin Rhodiner.

– Det är klart att det är töntigt. Man har liksom grävt upp den här dansen från 30-talet och bara, oj, det här är det coolaste som finns. Men det är alltid töntarna som vinner.

Stor majoritet vita

Hon hoppas att lindy hop-kulturen ska utvecklas till någonting i stil med hur den började.

– Det vore jättekul om dansen spreds tillbaka till där den kommer ifrån. Till unga afroamerikaner. Man brukar dra paralleller mellan hip hop och swing, att de utvecklades på gatan. Den här scenen är bred, det finns folk som är super-queera och jätte-straighta, men samtidigt är en stor majoritet vit medelklass. Det vore kul om det gick tillbaka till dem det faktiskt tillhör.