Under de månader som jag följt det franska valet och åkt runt i landet har jag slagits av hur illa omtyckt Macron är. Från flera håll: Av de som tycker att invandringen är för stor, de som är oroliga för vad de kallar ”islamiseringen” av Frankrike och de som ogillar att EU kan bestämma över Frankrike.
Och så de som är förbannade för att han sänkt inkomstskatten för de rikaste, luckrat upp arbetsrätten och vill höja pensionsåldern.
Gemensamt för de flesta är att de tycker att han är en arrogant elitist, som provocerat med uttalanden som ”jag vill jävlas med de ovaccinerade” och ”det är bara att gå över gatan och skaffa sig ett jobb”.
Samtidigt är arbetslösheten i Frankrike lägre än när han tillträdde och ekonomin går relativt bra, trots pandemin. Och på den internationella scenen har han klivit fram som EU:s ledare, i tomrummet efter Merkel.
Han försökte – förgäves – förhandla med Putin, han driver på för ökat europeiskt samarbete, och hans vision om ett mer självständigt EU – militärt och självförsörjande på livsmedel, energi och viktiga komponenter – känns betydligt närmare för många nu efter krigets utbrott.
En lättnadens suck
I Bryssel och bland många av EU:s länder drogs en lättnadens suck ikväll. Jag har märkt av en genuin oro bland de som jobbar på institutionerna i Bryssel den senaste tiden – skulle det bli en ny chock, som med Trump och Brexit? En högernationalist vid rodret för EU:s näst största land? Som visserligen inte längre vill lämna unionen, men vill förändra den i grunden, ta bort överstatligheten?
Hur skulle det gå med enigheten mot Ryssland som varit så stark? Och inrikespolitiskt, slöjförbudet på allmän plats, vad får det för konsekvenser – när Macron varnade för inbördeskrig?
Macron beskrev valet som en folkomröstning om EU, klimatet och republikens värden. Och kanske var det oron för vad Le Pen som president skulle kunna leda till som gav Macron segern, snarare än entusiasm för hans egen politik – även om de förstås finns dem som gillar den, han kom ju trots allt etta i första valomgången.
Nu får han fem år till på sig. De första fem präglades av kriser: Terrordåd, gula västar, pandemi, krig. De nästa fem kommer behöva präglas av att försöka läka de såriga konflikterna i landet. Annars är stöket utanför mitt hotellrum nu bara en mild föraning av vad som väntar.