Vi har sett det förr. En månad efter att Håkan Juholt (S) tvingades bort som partiledare ökade Socialdemokraterna med 4,3 procentenheter, krisen var över och partikamraterna andades ut. Men att den snabba vändningen var resultatet av en ”Löfven-effekt” kunde man svårligen hävda. Istället handlade det om en ”Icke-Juholt”-effekt.
Så få ville se AKB som statsminister
Och när Ulf Kristersson (M) nu firar en månad som partiledare lyfter Moderaterna främst av ”Icke-AKB-effekten”. Anna Kinberg Batras impopularitet det sista året som partiledare går knappast att underskatta. Spiken i kistan blev mätningen från DN/Ipsos ett par dagar innan hon avgick som visade att bara sex procent av väljarna ville se henne som statsminister.
”Vi skulle kunna slänga in vem som helst” sa Solnas kommunalråd Pehr Granfalk (M).
Flera förklaringar till nya stödet
I bakgrundssamtal med Moderater framgår tydligt att lyftet kommit tidigare och är större än vad de själva hade vågat hoppas på. Och att man lyckas ta tillbaka väljare både från de liberala partierna i alliansen och från Sverigedemokraterna möts med förvåning.
Även om det är för tidigt att slå fast en tydlig ”Kristersson-effekt” så finns det flera förklaringar:
- Högergiren
Ulf Kristersson är skickligare än sin företrädare på att marknadsföra partiets tydliga högergir i gammelmoderata profilfrågor som ett starkare försvar, lag och ordning, uppluckrad arbetsrätt, sänkta marginalskatter och en skärpt migrationspolitik. Omläggningen av politiken är Anna Kinberg Batras men medan hon uppfattades som en vindflöjel som mest följde opinionen, anses Kristersson stå stadigt för den nygamla linjen.
- Distansieringen
Även om Kristersson inte protesterade mot decemberöverenskommelsen när det begav sig så har han nu tagit varje tillfälle som getts att säga att den var ett fatalt misstag. I en intervju med DN i går gick han ännu längre och slog fast att det var fel att låta Stefan Löfven ens få bilda regering med en riksdagsmajoritet emot sig. Det där går förstås hem hos de väljare som övergett Moderaterna för Sverigedemokraterna. På ett liknande sätt har Kristersson lyckats distansera sig från Fredrik Reinfeldts migrationspolitik.
- Alliansfokus
Ulf Kristersson har både betonat betydelsen av allianssamarbetet och tagit avstånd från Anna Kinberg Batras besked i januari om att samtala med Sverigedemokraterna. Det är en av förklaringarna till att väljare som flytt till Centerpartiet och Liberalerna nu verkar ha vänt tillbaka.
- Tonläget
Den nya M-ledaren har efterlyst ett vuxet samtal, fritt från käbbel och personangrepp. Lyckas han leva upp till det kan det mycket väl vara en framgångsrik strategi i tider av politikerförakt där många väljare har ledsnat på det grälsjuka ”sandlådetjafsandet” i svensk politik.
”För tidigt att korka upp”
Även om det just nu jublas på Moderaternas partihögkvarter så är det på tok för tidigt att korka upp champagnen. Ett valresultat som den här mätningen skulle ge de rödgröna 154 mandat mot alliansens 135 och Sverigedemokraterna skulle fortsatt vara vågmästare med sina 60 mandat.
Moderaterna ligger fortfarande under 2014 års valresultat som betecknades som en katastrof. Dessutom har partiet tappat i förtroende i sina viktigaste profilfrågor och har, enligt väljarna, inte bäst politik i någon av de frågor väljarna rankar som viktigast.
Den här mätningen visar också att den gamla borgerliga kannibalismen är högst levande, Moderaterna tar fler väljare från Centerpartiet och Liberalerna än från Sverigedemokraterna. Särskilt raset i Liberalerna borde bekymra även Moderaterna om det bekräftas i kommande mätningar. Liberalerna riskerar att bli nästa krisparti och de har inte längre möjlighet att ta sig ur krisen genom att byta partiledare den här sidan valet. Risken är förstås att man försöker hitta andra sätt att få till en efterlängtad ”game-changer”. Redan nu kräver delar av partiet att man ska kasta loss från allianssamarbetet för att profilera sig på egen hand. Ett gäng sådana här mätningar till kan mycket väl innebära att det trycket ökar.