Inte sedan Ny Demokratis sönderfall våren 1994 har ett riksdagsparti legat så illa till i Sifo/Verians mätningar som Liberalerna gör nu. Nedgången är visserligen inte statistiskt signifikant, men att hamna under två procent är ändå en svår psykologisk prövning för det här mycket pressade partiet. Det innebär också en ökad nervositet hos de alla folkvalda som riskerar att bli av med sina poster om partiet åker ur riksdagen.

Taktikväljare drar öronen åt sig

Nu är det visserligen åtta månader till valet men om inte stödet ökar kommande månader är risken stor att väljare som tänkt taktikrösta på L drar öronen åt sig av rädsla för att deras röst blir bortslängd.

Att det är krisläge är svårt för partisterna att förneka. Och frågan är hur de ska manövrera för att vända trenden? Om en känsla av panik får fäste närmare valet ska ingenting uteslutas, inte ens ett byte av partiledare. När bara tre procent av väljarna har förtroende för partiledaren är det svårt att övertyga om politiken.

Det som ändå talar emot en sådan lösning är att det inte finns någon given utmanare redo att kliva in och rädda partiet. Dessutom är det få internt som lägger skulden för kräftgången på Simona Mohamsson (L).

Att backa på löftet om att rösta nej till en regering där SD ingår är inte heller okomplicerat. Det skulle inte bara splittra partiet utan även riskera ytterligare tapp bland liberala storstadsväljare. Samtidigt – om möjligheten att få moderata taktikröster kräver en ändrad hållning i regeringsfrågan ska det inte uteslutas att partiet i desperation gör en sådan manöver i valrörelsen.

Det mest troliga är dock att partiet fortsätter på den inslagna vägen. Fokuserar stenhårt på skolan och håller tummarna för att budskapet ”utan oss blir det ingen borgerlig regering” ger tillräckligt många taktikröster.

Tydligare konflikt med SD

En tydligare konflikt med andra Tidöpartier kan också ligga i korten, om inte annat för att få medialt genomslag. Exempelvis med SD om behovet av högkvalificerad arbetskraftsinvandring eller om euron. Men för att en konflikt ska få nerv krävs att båda partierna vill dansa och det är inte alls säkert att SD är så sugna på att ge L den draghjälpen.

Valåret kunde knappast ha börjat sämre för Liberalerna. Den enda potentiella uppsidan är möjligheten att överträffa förväntningarna. Lyckas Mohamsson inte med det får hon hoppas på ett mirakel.