Många minns de smått plågsamma bilderna på den unge kungen när han kliver ut bland journalisterna vid Helsingborgs lasarett. Den gamle kungen Gustav VI Adolf har nyss avlidit. ”Leve kungen” skallar ropen och den 27-årige ynglingen blickar med glasartad blick omkring sig. Året var 1973 och kronprinsen Carl Gustaf hade just blivit kung.

Kung med jagad blick

Uppdraget som monark i en tid av sociala omvälvningar med högljudda politiska krav på monarkins avskaffande krävde diplomatisk fingerfärdighet. Det hade varit en stor utmaning för vem som helst och för den aningen blyge Carl XVI Gustaf, som också brottades med sin dyslexi, var uppgiften enorm. Det är inte att undra på att den unge mannen på de första TV-klippen av honom som Sveriges nye kung, framstår som nervös, ja rentav jagad.

Själv skulle kungen senare säga att han kanske hade blivit bonde om det inte vore för hans arv. Ett arv där en stark pliktkänsla mot fosterlandet och familjens egen historia som landets regerande hus hade inpräntats sedan barnsben.

Myten om den vanlige kungen

Mycket av den kunskap som behövdes för att navigera monarkin genom det moderna Sverige fanns förstås hos hovet, men långt ifrån all.

När Elisabeth Tarras-Wahlberg anställdes som pressassistent 1976, kan det ses som ett försök av hovet att möta den nya tidens krav. TV-mediets enorma genomslagskraft blev en allt viktigare faktor och hovet behövde nya verktyg för att kontrollera hur berättelsen om den svenska monarkin skulle se ut.

Här visade sig rekryteringen av Tarras-Wahlberg vara en lyckträff. Hon förstod bättre än de flesta det moderna Sveriges behov av en modern monark. Under Tarras-Wahlbergs ledning gavs medierna ofta möjlighet att möta kungafamiljen ute i det fria, kanske på fjällvandring eller i den avspända miljön på Sollidens slott.

Kungens intresse för natur och friluftsliv var förstås inte påhittad, men den exploaterades skickligt av hovet. Det låg i monarkins intresse att framställa kungafamiljen som en ganska vanlig familj, snarare än som en överklassfamilj ständigt omgiven av hovlakejer, kockar, städare och chaufförer. Tjänstefolk kort sagt.

Svenskarna var ett naturälskande folk där många traditionellt röstade på det statsbärande socialdemokratiska partiet – ett parti som hade monarkins avskaffande på partiprogrammet. Skapandet av ”den vanliga kungafamiljen” var alltså nödvändig både av psykologiska och av politiska skäl.

Bruneisyndromet

Men hovet kunde bara kontrollera en del. Om monarkin skulle överleva på sikt kunde den inte nöja sig med att bara bli tolererad.

Under 1980- och 1990-talen minskade de ideologiska gapen i svensk politik. Från vänsterhåll mildrades kraven på monarkins avskaffande och diskussionen om politiska ideal ersattes allt mer av en diskussion om samhällsnytta.

Det drabbade också monarkin som alltmer måste motivera sin roll som smörjmedel i viktiga exportaffärer och som turistmagnet. Statsbesöken utomlands som förut mest var artighetsvisiter började få större betydelse. Med på resorna fanns ministrar, diplomater och företagsledare.

Enligt den svenska grundlagen är monarkens funktion högst symbolisk och hans eller hennes möjligheter att uttala sig i politiska frågor begränsad. Ofta gick statsbesöken till länder där statsöverhuvudets ställning var ojämförligt starkare, med ett helt annat mandat att föra fram synpunkter och förslag. Det innebar ett slags obalans som åter krävde fingertoppskänsla. Ibland gick det galet. När kungen 2003 skulle vara artig mot sin värd sultanen av Brunei och berömde diktaturens demokratiska inslag, var skandalen ett faktum.

Monarkins motståndare tog gärna detta och andra tillfällen för att driva sin grundtes om hur det kan gå när statsöverhuvudet ärver sin position och inte tillsätts på meriter. En del av kritiken kom av sig när kungens uttalande visade sig vara mer eller mindre ordagrant hämtat från utrikesdepartementets briefingmaterial.

Men ”Bruneisyndromet” fortsatte att hemsöka kungen. Varje luddigt uttalande och snart sagt varje felsyftning kom att exploateras flitigt av monarkins motståndare. 

Otrohetsskandalen

En verklig skandal var avslöjandet om relationen till artisten Camilla Henemark – en relation som kungen själv tycktes bekräfta när han talade om ”att vända blad”. Otrohetsskandalen blev känd i kölvattnet av publiceringen av boken ”Den motvillige monarken” 2010.

Boken föregick sedan en diskussion om påstådda besök på nattklubbar där det påstods att några av kungens nära vänner försökte förhindra att uppgifterna publicerades.

Otrohetsskandaler som den med Camilla Henemark brukar få mindre allvarliga konsekvenser i Sverige än i många anglosaxiska länder. Hur den påverkar en regerande monark är dock svårt att säga. Avslöjandet tecknar en verklighet som står i skarp kontrast till den bild av en bekymmersfri kärnfamilj som hovet velat torgföra.

Men monarkins vara är på gott och ont starkt kopplad till känslor och ideal. Brister och svagheter som kungens dyslexi, har också kunnat vändas i styrka. Många svenskar känner igen sig i kungens problem att ibland uttrycka sig klart och i hans synbara olust inför stela officiella sammanhang. Att kungafamiljen har sina egna relationsproblem öppnar också för identifikation.

Många svenskar har själva liknande erfarenheter av problem i äktenskapet eller i relationen. Det är därför inte självklart att de långsiktiga konsekvenserna av otrohetsskandalen kommer att vara till kungens och monarkins förfång.

En kung för alla tider?

När kung Carl XVI Gustafs 40 år på tronen ska summeras, är den bild som möter många svenskar en bild av förändring. Kungen har förändrats och det har också monarkin gjort. Nya krav och nya politiska realiteter har fått hovet och kungen att försöka finna nya vägar att förklara och försvara monarkins roll.

Bilden av hur hovet har försökt att förändra monarkin är också en reaktion på hur moderna medier har gjort kontaktytorna mellan kung och menighet bredare och kommunikationsvägarna kortare. I den meningen är kungens förändring under sina 40 år på tronen också en spegelbild av hur vi själva och Sverige har förändrats.