Uppdrag granskning har tidigare berättat om 20-åriga “Hassan” som har en lång brottshistoria och under en fyra årsperiod varit misstänkt för 221 brott.
Hösten 2019 får han sin villkorliga frigivning efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt fängelsestraff.
2,5 månader senare kör han ihjäl en 47-årig man i 180 kilometer i timmen.
När Uppdrag granskning går igenom “Hassans” fall visar det sig att han fram till dödskraschen har fortsatt begå brott – enligt honom själv upp till fem, sex om dagen – under Frivårdens övervakning.
Men den villkorliga frigivningen har inte påverkats, trots två erkännanden om grov olovlig körning.
Åklagaren: Saknar verktyg
För att häkta en person krävs att brottet kan ge ett års fängelse, vilket grov olovlig körning inte kan ge. Kammaråklagare Helene Gestrin säger att man saknar verktyg att hantera återfallande trafikbrottslingar.
– Det är ett problem att vi inte kan frihetsberöva människor som systematiskt begår brottet grov olovlig körning. Därför att en del av de här individerna begår brott så systematiskt att det egentligen ur samhällsperspektivet vore det enda rätta, säger hon.
“Hassans” första erkännande resulterar i 3 500 kronor i böter. Han slipper rättegång men betalar inte böterna. Ärendet ska då gå vidare till åtal – men det tar tid.
19 dagar senare åker han fast på nytt. Även denna gång erkänner han olovlig körning, men inte heller nu påverkas hans villkorliga frigivning.
”Inte skyldig förrän man är dömd”
Polisen informerar inte Kriminalvården om nya misstänkta brott annat än i undantagsfall. Dessutom finns sekretess mellan myndigheterna för sådana uppgifter.
Christina Thingwall är kriminalvårdsinspektör i Stockholms län. Hon har inte varit inblandad i “Hassans” fall men säger att frivården kan agera med tätare besök och samtal om de får reda på att deras klienter blir misstänkta för nya brott.
Men endast en brottsmisstanke räcker inte för att den villkorliga frigivningen ska dras in.
– Polisen har en uppgift, domstolen en annan, åklagaren en tredje och vi kommer på slutet när straffen ska verkställas och det är det vi gör. Dessutom är man ju inte skyldig förrän man är dömd och det är ju domstolens sak att avgöra.
Även om man erkänner på plats?
– Ja, så är det domstolens sak att avgöra vem som är skyldig.
”Kanske han inte hade kört”
Polisen Daniel som stoppade “Hassan” vid det första erkännandet läste om dödskraschen i tidningen.
Tänkte du någonting på ditt eget ingripande då?
– Det är klart att man funderar på om man hade kunnat gjort någonting annorlunda men nej, det hade vi inte kunnat göra. Hade han suttit för någon av de här grova olovliga körningarna kanske han inte hade kört, och det känns inte bra, säger han.
Efter dödskraschen är “Hassan” dömd för bland annat grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Han dömdes till tre år och tre månader i fängelse. Den villkorliga frigivningen har dessutom förverkats och ytterligare 10 månader har lagts till straffet.
Polisens agerande
Det görs också en utredning av polisernas agerande under biljakten. Enligt deras riktlinjer är det viktigt att bedöma risken med förföljandet. Om den flyende inte är farlig för allmänheten bör det avbrytas så snart det innebär allvarlig fara för att någon skadas.
Utredningen kommer fram till att poliserna var flera hundra meter bakom den flyende bilen, och därmed inte hetsade. De hade också kontakt med vakthavande befäl, enligt regelboken.
– I det här fallet fanns ingenting som pekade på att det var något fel från polisens sida, inget brottsligt iallafall, säger Lena Kastlund, chefsåklagare vid särskilda åklagarkammaren.
“Hassan” heter egentligen någonting annat.
