Reporter: – Vad var ditt första jobb?
Ulla Hernqvist: – Jag var kontorsbiträde, skrev maskin.
Reporter: – Hur var det när man skulle få lön och avtalsvillkor och så?
Ulla Hernqvist: – Ja det var reglerad befordringsgång. Började med 297,50 i månaden.
Birgitta Hugosson: – Som barnsköterska här på sjukhuset.
Reporter: – Hur var det med avtal?
Birgitta Hugosson: – Ja, det var väl avtalsenlig lön, allt enligt papperen, tror jag faktiskt.
Numera är var femte ung arbetslös. Det är fler osäkra anställningar nu än för 20 år sedan. Och färre unga är med i facket nu än då.
Doris Andersson: – Mitt första jobb, det var som lärare, då jag utbildade mig till lärare var jag 21 år. Då var jag klar. Så då började jag jobba.
Reporter: – Hur var det med avtalsvillkor, lön och sådant?
Doris Andersson: – Ja, jag var ju med i facket, så det var ganska bra direkt, tror jag
Idag står 450 000 anställda, både unga och gamla, utan kollektivavtal – de står utanför det som kallas den svenska modellen där arbetsgivare och fack enats om löner, arbetstider, semestervillkor, hur en uppsägning skall gå till, reskostnadsersättningar – snart sagt det mesta som gäller på jobbet. Och unga idag riskerar att hamna i en mer otrygg situation än förr.
Allan Johansson: – Ja mitt första jobb det var när jag hade gått ut yrkesskolan i Hörnefors å det var ju då att börja på... verkstaden. Det var mitt första jobb faktiskt.
Reporter: – Minns du hur det var då när du skulle ha lön och avtal?
Allan Johansson: – Ja, det var ju då kollektivt avtal avdelning Pappers, avdelning 105 då
I förra veckan träffade vi unga som berättade öppet om hur deras villkor såg ut.
Nina: – Jag hade aldrig stått i kassa innan och jag visste inte hur man gjorde kaffe och sådär. Och då sa han bara att då får du komma hit frivilligt på din egen tid och liksom lära dig som att jobba fast utan lön liksom. Tills du kan, tills jag har godkänt dig.
Nathalie Johansson: – Jag vet ju aldrig när min dötid infaller eller liksom när jag kommer sluta, för det får jag ju bara reda på veckovis. Så att det gick ju liksom inte heller att ha ett deltidsjobb, alltså ett till och komma upp i en bättre lön. För att jag hade ju inte kunnat försörja mig själv på den lönen jag fick där.
När Uppdrag granskning i våras uppmanade unga att höra av sig om sina villkor fick vi in över 200 svar. Här det andra som läser upp deras berättelser.
”Lokalvårdare”: – Nu har jag fått jobba elva dagar i sträck med en ledig dag efter dom. Sen fick jag jobba elva dagar i sträck igen. Det är ändringar i schemat hela tiden och jag har inte fått något anställningskontrakt.
”Filmuthyrare”: – Jag sa nej till att provjobba gratis och blev inte utplockad till jobbet.
”Receptionist”: – Vi fick absolut inte, under några omständigheter lämna receptionen. Vi fick inte gå undan och äta mat, vi fick inte ta några raster.
Men det finns de som skrivit på betydligt värre kontrakt. Nu gäller det jobb på heltid med löner så låga som mellan 3 000 och 7 000 kronor i månaden. Och kontrakt som syftar till att tysta den som skriver under.
Reporter: – You are not giving this interview openly. Why not?
“Marie”: – I feel very....it has caused me a lot of stress already this job and the situation they have put me in I don’t feel safe to show my identity...
Vi kallar henne ”Marie” och hon är inte den enda som hört av sig och varit rädd. Hon har goda skäl att vara försiktig. Det säger en arbetsgivarkonsult som fått läsa hennes kontrakt.
En del i hennes avtal är kanske inte ens lagligt.
“Marie”: – There is terms in the contract that could be understood as that there could be a lot of trouble for me if my identity was released and they actually knew that I had given this interview.
Marie hade just flyttat hit, till sin svenske pojkvän i en mindre stad i södra Sverige, när hon fick jobb som telefonförsäljare med engelska som språk. Men när hon skulle skriva på kontraktet började hon undra.
“Marie”: – There was many pages to it and also the language that is used in it is a lot of jargon, a lot of complicated language, so I think really, when I signed I didn't necessarily understand everything it was saying. But also feeling like I did have no choice, because you know I needed the job, and he had given me a job so therefore I felt forced, like I needed to sign it.
”Maries” kontrakt är på 10 sidor. 17 om man räknar med bilagorna. Vi visar inga citat för att inte riskera att röja henne. Men där finns till exempel en elva rader lång klausul om allt som är hemligt. Det mesta som räknas upp är helt naturligt – affärshemligheter, kunduppgifter. Man skall vara lojal mot sin arbetsgivare och inte sprida sådana uppgifter. Men bland det som inte får röjas står där också ”information om anställningen”. Betyder det att hon inte får berätta om sin lön sitt avtal för facket, eller för sin pojkvän? ”Marie” har jobbat bland annat i Storbritannien förut. Men något sådant här kontrakt har hon inte sett.
“Marie”: – Definitely not. Definitely not. No the contract was definitely more aimed at protecting the employer rather than employee. It didn't really say that much about me and my role and things to protect me
Reporter: – And what do you think of the contract now?
“Marie”: – Two things. I can't believe that I signed it. And secondly I wish I hadn't signed it. Because I feel that....I had a feeling that from the very beginning that it wasn't right I was simply feeling forced to signing it; one that he was in front of me and two because I needed a job.
Dessutom innebär kontraktet att hon även efter anställningen förbjuds att säga något om vare sig chefer eller anställda på företaget. Företaget hotar med polis och skriver att ”de inte kommer att tveka att stämma för kontraktsbrott”. Den arbetsgivarkonsult vi frågar kallar kontraktet för direkt hotfullt. Och ”Marie” är alltså telefonförsäljare. Hon sysslar inte med exklusiva läkemedelspatent eller topphemliga vapensystem. Men hon är långt ifrån ensam om att få den här typen av kontrakt.
Sverige skiljer sig från de flesta andra europeiska länder genom att arbetsmarknadens parter, arbetsgivarorganisationerna och facken, har en så stark ställning. Det är de som till stor del bestämmer spelreglerna på arbetsmarknaden, inte staten genom till exempel lagar.
För Maries del fanns det ingen hjälp att få från facket.
“Marie”: – And unfortunately, because I wasn't a member they wasn't able to help me. And even if I became a member, then they still couldn't help me because the problem existed previous...prior to me actually being a member. And obviously, of course, you have to pay to be a member and unfortunately the salary I was receiving was very low that I had no spare money every month to be able to even pay a membership fee.
Reporter: – So what do you think of the union?
“Marie”: – I have got a very negative opinion of it right now. They should, in my opinion, it should be somebody that I could go to even though I am not member of a union that they could still help me. Maybe a group whoever or a company that is able to help people that are in my situation
Det är ens eget val om man vill gå med i en organisation. Men man kan också vända på det.
Både arbetsgivare och fack vill ha makt över arbetsmarknaden och de vill inte ha in för mycket lagar utan förhandla själva. Det ger dem också ett visst ansvar för hur det fungerar på hela arbetsmarknaden. Även när varken arbetsgivare eller anställd är med i någon av deras organisationer.
Vi får också tips om en annan telefonförsäljningsfirma, Speaker i Stockholm. De säljer bland annat telefonabonnemang. Det avtalet, som den här personen berättar om, är egentligen ännu mer hotfullt än Maries. Därför låter vi en annan person läsa svaren från vår intervju.
Reporter: – Hur många var det som jobbade där och hur såg det ut?
”Pierre”: – Ungefär 30 när jag var där. Det var en avlång sal och alla hade varsin dator och sina hörlurar och allting. Det var tre grupper och alla hade sin ansvarig för varje grupp som skulle pusha oss och säga såhär sälj sälj sälj. Och sen var det folk som visste mycket om företaget i början och som var där anställda. Men dom hade mer rättigheter än vad vi hade.
Speaker annonserar ständigt på arbetsförmedlingens . Inte en utan ofta flera annonser, vecka efter vecka: Innesäljare, Account manager, Speaker söker dig som är redo att ta nästa steg i karriären, ”Vill du jobba på stans skönaste callcenter där trivsel, utbildning och pengar ligger i fokus”, kan det stå i annonserna.
Även det här kontraktet är långt och krångligt skrivet. Och man måste skriva under avtalet på plats. Man får inte ta det med sig hem och fundera, eller visa det för någon annan.
För då kan det bli riktigt dyrt.
”Pierre”: – Det stod att om man gick ut med någon information så fick man betala 250 000 eller vad företaget kommer med. Ja, det var så det stod.
Så här står det i : ”Vid avtalsbrott av detta sekretessavtal skall den anställda omedelbart betala ett vite till Speaker på minst 250 000 kr.” Och det här gäller ingen chefspost utan ett jobb som telefonförsäljare.
”Pierre”: – Jag vet inte vart man skulle få pengarna ifrån. Jag vet inte. Man skulle tänka att jag sitter hellre i fängelse att jag skulle betala dom här pengarna. Plus att vi är så unga. Vi har inte pengar. Vi har inte fått jobb än. Eller vi har fått jobb som lurade oss. Att vi skulle betala till dom, det känns inte rätt. Det känns jobbigt.
Ytterligare en punkt i avtalet säger att den som jobbat för några andra företag, som räknas upp i avtalet, måste tala om det i förväg. Annars blir det böter på minst 175 000 kronor.
Reporter: – Men vad tänker du idag, när du ser det här att du skall få böta? Det står ju 250 000 kronor. Vad tänker du om det?
”Pierre”: – Nej, jag tror att jag litar på er. Men även om det skulle hända att det skulle komma ut att det var jag och sådär så är det som står på avtalet, det är inte okej. Det kan liksom vem som helst säga.
Dennis Karlsson: – Ja, Dennis.
Reporter: – Hej, är det Dennis jag pratar med?
Dennis Karlsson: – Ja det stämmer.
Speaker har funnits i fyra år. VD:n heter Dennis Karlsson.
Dennis Karlsson: – Det kanske är att det finns en del företag, som jobbar med, alltså inom callcenter och liknande där alltså företag har kritiserats för att inte ha anställningsavtal. Och då har vi försökt gå den andra vägen och vara så tydliga som möjligt. Och då kanske det har blivit så att vi kanske har varit lite övertydliga eller fått med för mycket helt enkelt. Men vår målsättning har varit att ha avtal som är så tydliga som möjligt för att inte få några missförstånd. Det är det som är syftet i alla fall.
Reporter: – För dom som vi har pratat med har ju uppfattat det faktiskt som hotfullt just med tanke på att det står om viten, det är 250 000, det är ju liksom en kvarts miljon. Som man riskerar för ett vite. Eller 170 000 är en annan siffra.
Dennis Karlsson: – Ja. Men som sagt jag svarar gärna på alla frågor som du har men det är inte riktigt rätt läge att göra det här och nu liksom. Men om du mailar mig
Vi mailar våra frågor.
Dennis Karlsson svarar att han inte ser någon anledning att kommentera avtalet eftersom det inte är ett aktuellt avtal. De bytte för fem månader sedan. Inga anställda har det i dagsläget. Vi frågar efter det nya avtalet, men får det inte.
Men får man ens skriva sådana här kontrakt?
Ja, det är inte olagligt. Men om det sedan skulle hålla är en helt annan sak. Att få ut en kvarts miljon i vite är inte rimligt säger Mats Glavå docent i arbetsrätt:
Mats Glavå: – Nej det skulle jag säga att det inte är, men själva poängen med sådan här avtal är väl just att man skall skrämma motparten att inte bryta mot avtalen. Och då är sekretessklausuler och motsvarande det är ju ngt som är fullt rimligt att en arbetsgivare ställer krav på och tystnadsplikt gäller oavsett man har ett skriftligt avtal eller inte så länge man är anställd. Det är en del av det man kallar lojalitetsplikten.
Reporter: – Kan man förbjuda någon att prata om sitt avtal?
Mats Glavå: – Ja det skulle man väl kunna tänka sig att man kan men i vart fall inte i förhållande till facket. För var och en har rätt att vara med i en facklig organisation och utnyttja organisationen i tvister och så med arbetsgivaren. Så självklart kan man prata med facket.
Reporter: – Kan man visa det för mamma eller pappa till exempel?
Mats Glavå: – Om man tänker att det är en anställd som skrivit på ett sådant här avtal visar upp det för mamma och pappa... alltså vad är sanktionen? Skulle det innebära att det här avtalsvitet på 250 000 faller ut? Det faller ju på sin egen orimlighet!
Nu till lönen. För även lönen som telefonförsäljare på Speaker väcker frågor. Det finns ingen grundlön utan den bygger helt på försäljningen. Under anställningsintervjun talades det om hur viktigt det är att ligga i och ha rätt attityd. Då kunde det kanske bli ända upp till 50 000 kronor i månaden:
”Pierre”: – Jag hoppades på dom här 50 000, att jag skulle få dom. Det var såhär höga förväntningar för att när man sålde 100 så fick man det här 50 000. Och sen att man fick välja vilken bärbar dator som helst och få den och ett fast abonnemang också.
Så det var liksom drömmen. Men det var inte sant.
Reporter: – Men tänker du i efterhand att du var dum?
”Pierre”: – Ja ja ja ja. Absolut. Jag tänker så här att jag blev lurad. Jag skulle inte göra om det. Alltså jag lärde mig av mina fel.
Jag läser nu på högskola och jag kommer på att det här som hände på jobbet och allting, hur det var organiserat och allting... Men jag känner mig dum att jag skrev på, men jag lär mig av mina fel, jag är fortfarande ung.
Under vårt arbete om ungas arbetsvillkor så har vi inte pratat så mycket om löner Men vi får höra talas om mycket låga löner, summor som ligger under de minimilöner fack och arbetsgivare enats om i kollektivavtal.
”Pierre” på Speaker fick ihop 3000 kronor för en månads heltidsarbete. Det var provisionen på det han sålt. Och det var helt enligt avtalet och inget man blev lurad på framhåller Speakers chef.
Men Marie, som vi hörde tidigare hade fast grundlön. Hon fick 7000 kronor på sitt heltidsjobb att sälja på telefon. Så lite hade hon aldrig tjänat i sitt hemland. Där finns minimilöner fastställda i lag.
“Marie”: – Definitely not. Not in the same way. Of course like in my home country there are going to be companies that are operating in a slightly unethical way. But I think the law – especially the minimum wage law if we are talking about salary point of view is there to protect people so it would not physically be able to operate like that, with the basic salary being so low
De efter politiska beslut.
Men här i Sverige finns ett massivt stöd för den svenska modellen där staten inte lägger sig i avtalen på arbetsmarknaden. Varken politiker, fack eller arbetsgivare vill det.
Facken och arbetsgivarna har av tradition också haft en stark ställning hos vår viktigaste handelspartner Tyskland:
Arkiv ZDF 2006:
Angela Merkel: – En enhetlig minimilön är jag helt emot. Den leder till frågan om vi får fler jobb eller om vi får färre.
Men nu har tyskarna ändrat sig. Varför då?
Det var det tyska Hotell-, restaurang- och livsmedelsfacket NGG som började kräva en lag om minimilön.
Precis som i Sverige är de betydligt svagare än många andra fack. De har ännu sämre medlemstal än sina svenska kollegor och lönerna kan ligga på 40-50 kronor i timmen.
Sebastian Riesner: – Som fackförening upptäckte vi att vi inte hade någon motparter i vissa områden, antingen fanns inte alls några parter vi kunde sluta kollektivavtal med. Eller så fanns det företagarförbund med stadgar som innebar att företagen vara med vare sig man har kollektivavtal eller ej.
Egentligen skulle Sebastian Riesner helst slippa lagstiftning:
Sebastian Riesner: – Argumenten emot var att – naturligtvis – att vi som fack inte vill att staten skall sätta våra löner (-) Men om vi inte har några arbetsgivare och att vi som fack på vissa områden inte heller är mäktiga nog att med stridsåtgärder, strejk, genomdriva kollektivavtal, då är vi tvungna att tänka över andra metoder att fastställa en lägsta nivå i lönesättningen.
Arkiv ZDF, 3 juli 2014:
Studioreporter: – Från 2015 kommer Tyskland förbundsrepubliken ha en minimilön, på €8,50. Det röstade Förbundsdagen för med bred majoritet.
ZDF-reporter: – Till sist blev det en majoritet, med bara fem röster emot, och därmed Tyskland inför som ett av de sista EU-länderna en lag om minimilön på €8,50.
Efter år av diskussioner kom beslutet i somras. Från årsskiftet ska ingen tjäna mindre än åtta och en halv euro i timmen i Tyskland. Och det är inte bara i hotell-, restaurang- och livsmedelsbranschen lönerna är låga. Sammanlagt är det omkring fem miljoner tyska löntagare som tjänar mindre än de kring 82 kronor i timmen som lagen kommer att ge. Ett par hundratusen löntagare behöver idag statsunderstöd för att kunna leva på sin heltidslön.
I städbranschen gör den nya lagen skillnad.
Stephanie Poser: – För mig betyder det att vårt arbete äntligen får ett erkännande för hur ansträngande det är och sen förstås att man vid slutet av månaden kommer att ha lite mer pengar.
Reporter: – Hur mycket mer blir det för er?
Stephanie Poser: – Det kan jag inte säga ännu. Det ser vi i februari när vi får den första lönen från januari. Hur mycket det blir, men det blir kanske 100 euro mer. Inte så mycket.
Nu har Stephanie Poser och hennes kollega en timlön på drygt 77 kronor i timmen. Efter nyår, med den nya lagen blir det drygt 82 kronor.
Reporter: – Vad kan ni göra för 100 euro mer i månaden?
Stephanie Poser: – Inte mycket. Inte mycket. Det kanske räcker till elräkningen och sen är det nog slut.
Matthias Kollert som äger städbolaget där Stephanie Poser arbetar, är för den nya lagen.
Matthias Kollert: – Jag tycker att det är bra, att det verkligen skall löna sig att arbeta. Att det med och att det blir samma förutsättningar för alla i grunden.
Reporter: – Men det kommer att kosta för er. Inte sant? Med högre lön.
Matthias Kollert: – Ja, men jag måste se till att föra över det på kunderna. Och merkostnaderna för kunderna, som det nu ser ut, är relativt små. För oss i städningen blir det inte så värst mycket dyrare för kunden per timme. I grunden är det inte en stor kostnadsstegring per timme.
Reporter: – Eftersom ni välkomnar denna minimilönelaglösning. Har ni fått kritik från andra företag som inte är så positiva?
Matthias Kollert: – Nej, egentligen inte, men jag är ju heller inte med i någon arbetsgivarorganisation. Därför kanske jag inte kan få någon kritik och det är ingen som sökt upp mig. Men det skulle inte spela mig någon större roll eftersom jag är för minimilönen.
Kritiken mot att bestämma minimilönen i en lag har kommit, inte minst från arbetsgivarsidan. De pekar på att det kommer att leda till att jobb går förlorade. Hur det går med den saken vågar Mattias Kollert inte sia om. Marginalerna är små i städbranschen och han hoppas att den nya lagen kommer att få kunderna att inse att de måste betala mer.
Reporter: – Men kommer kunderna att förstå det bättre bara för att det blivit en lag?
Matthias Kollert: – Ja... det kommer kanske inte förstå det men måste acceptera det.
Sebastian Riesner på hotell-och restaurangfacket anser att talet om att den nya minimilönen skall göra att jobb går förlorade är skräckpropaganda.
Sebastian Riesner: – Tyskland är en stark ekonomisk makt i Europa och i världen så så till vida kommer företagen inte gå i konkurs, och skulle det ske pga lönerna så var det bara för att de hittills kunnat leva genom att staten subventionerade deras anställdas löner. Genom en sorts lån. Då måste man fråga om det är en marknadsekonomi. Är det legitimt?
För tio år sedan var motståndet mot en lag om minimilöner starkt i Tyskland. Nu kommer det. Och de flesta EU-länder har vid det här laget minimilöner som beslutas politiskt. Det är bara i Sverige, Italien, Danmark och Cypern som det inte finns. Uppdrag granskning har varit i kontakt med ett femtiotal arbetsgivarorganisationer och fack.
De är närmast helt överens om att den svenska modellen fungerar bra.
Men runt tio av dem tror att det kan bli antingen en lag om minimilöner i vissa branscher eller en variant på det när staten beslutar att ett kollektivavtal skall gälla för en hel bransch, även för dem som inte är organiserade. Det kallas allmängiltigförklaring och finns till exempel i Finland.
Marie med sin låga lön och sitt hotfulla kontrakt funderar över den svenska modellen med kollektivavtal. Hon förstår att den fungerat bra under lång tid. Men hemma i Storbritannien hade hon fått mer betalt tack vare deras lag. Själv hade hon dessutom betydligt mer betalt än så innan kärleken tog henne till Sverige:
“Marie”: – But of course I'm not under any illusions. I am coming here and having to start bit more from the beginning again. So I'm not under any illusions like that. I can't necessarily expect to get precisely the same salary. But I do think that I am entitled to – everybody is entitled to have a reasonable salary for the job I'm doing. And the salary I'm getting now is far from reasonable.