Hur fick ni idén till reportaget?

Under arbetet med ett annat reportage i ett närliggande ämne gjorde Johanna en intervju med en flicka som just då bodde på Ersta flickhem. Flickan berättade att hon sålde sig och att personalen kände till detta, men att hon inte fick någon hjälp. Flickans uttalande gjorde att Johanna ville ta reda på mer. När anmälningar till IVO begärdes ut upptäcktes att både polis och socialtjänst reagerat på samma sak. Johanna letade upp fler flickor som bott på Ersta flickhem och dessa berättade samma historia.

När Johanna och Anna började arbeta tillsammans med reportaget var det oklart om detta var ett problem bara på Ersta flickhem eller för alla behandlingshem som arbetar med flickor som har sexuellt självskadebeteende. Under arbetets gång kom vi fram till att begränsa oss till Ersta flickhem på grund av problemens omfattning just där.

Hur arbetade ni?

Det var under hela arbetet viktigt att förhålla sig till att flickorna vi möter har svåra problem och periodvis mår mycket dåligt. Johanna har haft kontakt under lång tid med flera flickor. När Anna kom in i arbetet träffade vi flickorna och deras familjer först utan att göra några intervjuer. En tid senare träffade vi dem för intervjuer.

Också ledningen på Ersta träffade vi först utan att göra någon intervju för att prata om hur de såg på kritiken som flickorna och deras familjer har mot Ersta. Ersta diakoni fick i förhand information om frågeområden för intervjun.

Intervjuerna med flickorna och mammorna gjordes som ”vanliga” filmade intervjuer men de hade bortvända ansikten eller visades via skuggor mot en bakgrund. När reportaget var klippt byttes deras röster ut och ersattes av skådespelarröster. Beslutet att inte visa bild på intervjupersonerna eller höra röster var Uppdrag gransknings. Några av intervjupersonerna ville först intervjuas öppet för att vara tydliga med att de står för vad de berättar, men accepterade vår anonymisering.

Vi reportrar besökte platsen där Ersta flickhem ligger vid tre tillfällen för att förstå platser som flickorna beskrev och till exempel prata med grannar. När vi skulle ta bilder på flickhemmet kontaktade vi i förväg ledningen för Ersta för att rådfråga om tider för att filma utan att oroa flickor och personal på platsen.

”Emma”, ”Alva” och ”Louise” och deras familjer begärde ut flickornas journaler från socialtjänsten och lämnade till oss. I socialtjänstens handlingar finns journaler med mera från Ersta flickhem men också till exempel utredningar, socialens anteckningar och mejl.

Där det funnits behov har vi haft kontakt med flickornas nätverk (socialsekreterare, kurator etcetera) för att de ska veta vad vi reportrar gör och hur vi tänker. Detta för att minska risken för att våra frågor påverkar flickornas mående negativt.

Vilka typer av källor använde ni?

• Anmälningar och beslut från IVO som rör Ersta flickhem. Även inlagor, yttrande, mail etcetera som rör dessa.
• Intervjuer med tolv flickor som bott på flickhemmet de senaste fyra åren. Den som var kvar sist flyttade i somras. Vi hittade flickor främst via polisanmälningar och sociala medier.
• Journaler från ”Emma”, ”Alva” och ”Louise”. Sammanlagt drygt tusen sidor från den tid de befunnit sig på Ersta flickhem.
• Polisanmälningar som rör misstänkta sexualbrott som flickor boende på Ersta utsatts för. Polisen i Södertälje hjälpte oss att hitta dessa.
• Förundersökningar (främst den som rör ”Alva” och ”Louise”) och domar från tingsrätt och hovrätt.
• Ett stort antal muntliga intervjuer med socialsekreterare som placerat flickor på Ersta, anställda och tidigare anställda på Ersta flickhem, flickor och deras familjer, poliser och andra som haft kontakt med flickhemmet på olika vis.
• Forskare, psykologer, psykiatriker, jurister och experter när det gäller självskadebeteende i allmänhet och sexuellt självskadebeteende i synnerhet.
• Skriftligt material om självskador till exempel från Regeringens nationella självskadeprojekt, Socialstyrelsen, forskning. Artiklar om Ersta flickhem och om självskador.

Stötte ni på några problem? I så fall vilka?

I det här arbetet stötte vi på många etiska frågeställningar. Om en flicka till exempel berättade om en kontakt för oss som vi upplevde skulle vara farlig för henne – skulle vi förmedla den vidare? Men eftersom vi redan från början förutsett sådana situationer var det egentligen inga svåra beslut. Vi klargjorde redan från början med flickan att vi om detta hände skulle ha kontakt med hennes familj och hennes socialtjänst.

Vi hade kontakt med ett antal socialtjänster från olika kommuner som haft flickor placerade på Ersta flickhem och som var kritiska till det skydd och den behandling som flickorna fick. Trots stora ansträngningar fick vi inte ja till en intervju från någon av dessa. Socialtjänsten har självklart också ett ansvar för att se till att flickorna placeras på en plats där de blir bättre, men utifrån de enskilda fallen tyckte vi inte att kritiken mot dem var stor nog för att kunna motivera att vi skulle intervjua dem mot deras vilja.

En annan frågeställning att förhålla sig till var att delar av Ersta flickhems ledning byttes ut i början av 2014. Vi har inte fått full klarhet i vad som hände, enligt obekräftad uppgift finns ett tystnadsavtal. På grund av ledningsbytet valde vi att intervjua två personer från Ersta: en som varit i en ledande roll hela tiden: Ann-Sofie Wetterstrand, som haft det övergripande ansvaret för flickhemmet under både nya och gamla ledningen. Samt Mary Slevin Sax, som började arbeta i februari 2014 och som varit enhetchef sedan hösten 2014.

Louise vårdades på Ersta före 2014, alltså under före detta enhetschef och verksamhetschef. Däremot går det inte för dagens Ersta att undgå ansvar för Emma och Alva. Emma och Alva vårdades under både nya och gamla ledningen, de händelser som vi främst fokuserar på var under nya ledningen. Det är i maj 2014, under nya ledningen Alva berättar att hon sålt sig, det är under nya ledningen det finns belagda uppgifter med vittnen om att både Emma och Alva sålt sig.

Vi valde att låta en tredje person från Ersta svara också i den programledarledda intervjun: direktor Stefan Nilsson i ledningen för huvudorganisationen Ersta diakoni.

Vilka deltog i arbetet?

Reportrar Johanna Torshall Svensson och Anna Jaktén, fotograf Stefan Bååth, redigering Martin Brundin. För att skydda flickorna visade vi inte deras ansikten i intervjuerna och bytte ut deras röster. Skådespelarna Mirja Burlin, Karin Lycke, Ylva Olaison och Amelie Thorén lyssnade på våra intervjuer och ersatte orginalrösterna ordagrant.

Hur lång tid tog arbetet?

Johanna arbetade med material till förslaget under drygt två månader innan Uppdrag granskning tog emot det. Under denna period handlade det främst om kontakt med flickor och andra i nätverket runt Ersta flickhem.

Johanna lämnade ett reportageförslag till Uppdrag granskning och Anna och Johanna träffades för att prata om Ersta första gången åttonde september. Därefter arbetade vi heltid tillsammans med reportaget i drygt två månader.