Så gjordes reportaget Tyst vård

Publicerad

Hur fick du idén till reportaget?

Jag har i tidigare granskningar häpnat över hur sällan de patienter som skadats i vården anmäls i Lex Maria. Pratar man med patienter och anhöriga och får deras tillstånd att läsa deras journaler så står det klar även för mig som lekman att många skador inte rapporteras. Sen läste jag  en doktorsavhandling som studerat rapporteringen av Lex Maria i Landstinget i Östergötland som visade på att åtta av tio allvarliga vårdskador inte hade rapporterats. Då fick idén att granska varför inte skador rapporteras i vården. Vad händer när vården är tyst om sina problem?

Hur arbetade du – vilka arbetsmetoder använde du?

Programmet bygger på en fallstudie av ett bakterieutbrott på Ystad lasarett med många drabbade som aldrig rapporterades i någon Lex Maria- anmälan av sjukhuset. Det har senare gjorts flera utredningar av händelsen så jag granskade granskningen. Vad fanns det för slutsatser som kan ifrågasättas? Vad saknades? Vem visste vad, när? Jag tidssorterade händelserna i ett kalkylprogram. Jag byggde en databas och jämförde olika källor, och hur de matchade varandra. Vad var känt men hade utelämnats i utredningarna?

När jag intervjuade internationella experter lärde jag mig att det gäller att hitta de första fallen. Och det tyckte jag inte var utrett. När jag hittade ett tiotal fall som inte fanns med i utredningen men hade koppling till händelserna förstod jag att det fanns mer att ta reda på.

Då väcktes också frågan kring om tystnaden kring smittan och den uteblivna Lex Maria- anmälan inte hade påverkat händelseförloppet.

Vilka typer av källor använde du?

Huvudkällan är anhöriga som vittnat och gett mig fullmakt att läsa journaler. Jag har kunnat prata med nästan alla de avlidnas anhöriga. Flera ville inte medverka för att de fortfarande bearbetade sin sorg, men de gav sitt stöd och lämnade värdefulla uppgifter.

Sedan har jag fått värdefull information av nuvarande och tidigare vårdpersonal och anställda på Region Skåne.

Jag har intervjuat internationella experter och läst forskning om tidigare utbrott av Clostridium Difficile i Växjö, Jönköping, Danmark, USA och England.

Jag har också läst utredningarna från Region Skåne, andra klagomål, tidigare Lex Maria-anmälningar, Arbetsmiljöverkets granskningar, Smittskyddsinstitutets frivilliga Clostridiumkartläggning. Ystads Allehandas lokala rapportering har varit värdefull för att följa förloppet.

Jag har dessutom läst epostkorrespondens mellan olika myndigheter, och även provsvar som skickats till olika myndigheter har varit värdefulla källor.

Många har lämnat information utan att medverka. Sammanlagt har jag pratat med drygt ett hundratal anhöriga, vårdpersonal, experter och ansvariga under granskningen.

Stötte du på några problem? I så fall vilka?

Det är ett känsligt ämne. Det fanns inga anhöriga eller personal som trätt fram och berättat om öppet om händelserna trots att de uppdagats tidigare. Så jag fick börja från början med att leta drabbade.

Det är svårt att vara helt säker på vem som smittat vem. Likaså om smittan orsakat döden för redan sjuka patienter.

Region Skåne lämnade ut många handlingar som var blanka av sekretesskäl, trots att det inte tycktes finnas känsliga patientuppgifter i dem. Det gjorde det svårt att följa förloppet. Men jag vände det till en fördel. Då förstod jag att de var viktiga. Så då gick jag till IVO som också fått handlingarna och som gjorde en annan sekretessbedömning. Genom att jämföra vad som maskats fick jag hjälp att se vilka delar som är viktiga i utredningen. Till exempel ordningen patienter smittades. Så Regions Skånes maskningar hjälpte mig faktiskt i granskningen.

Patientsekretessen är för att skydda människors integritet. Men det gör även att det är svårt att granska. Här fanns fördelen att händelserna utspelade sig i Ystad på en mindre ort så jag kunde till exempel hitta anhöriga via granskning av dödsannonser. Men det tog ändå en månads pusslande för att hitta de anhöriga. De gav mig sedan journaler, eller fullmakt att hämta ut journaler.

Jag hittade en anhörig som sökte svar på om hennes far drabbats av smittan. Det fanns indikationer på det i journalen och de problem han haft. Han vårdades under smittoutbrottet på aktuell vårdavdelning. Hennes fråga var högst rimlig. Jag följde med hennes sökande. Den anhörige fick reda på att hon kunde få reda på provsvar på lasarettet. När vi kom dit nekades hon detta för att rutiner ändrats. Sedan säger även Region Skåne att hennes far inte smittats. Vi valde att ha med sökandet ändå för att visa hur svårt det kan vara som anhörig att få reda på vad som hänt och den oro och ovisshet som skapas när vårdskador inte rapporteras.

De ansvariga ville inte ställa upp på intervju för att det pågick en utredning. Då är det svårt att verifiera och idka källkritik på de nya uppgifter jag fått fram. Vi har därför ändå mejlat de nya uppgifterna och på så sätt fått dem verifierade.

Vilka deltog i arbetet?

Erik Palm var reporter. Redaktör var Peter Bagge. Programledare var Janne Josefsson. Redigerade gjorde Mikael Engström, och grafiken i programmet gjordes av Sirnir Einarsson. Fotade gjorde Ola Christoffersson och Åke Wehrling.

Hur lång tid tog arbetet?

Jag gjorde en förstudie som tog en månad. Från inspelning till sändning tog det tre månader.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

UG - Tyst vård

Mer i ämnet