UG-referens: De som kallades monster

Uppdaterad
Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING ·

Ta del av manus och källor till reportaget De som kallades monster. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

En övervakningskamera från ungdomshemmet Björkbacken i Göteborg – en behandlingsassistent spottar på en intagen flicka. Det här är historien om ett hem som ska skydda och hjälpa utsatta tjejer, men där istället utredningar om misshandel och kränkningar staplas på varandra.

Janni upplevde under en tid Björkbackens ungdomshem inifrån. Idag är hon 18 år och bor i mellersta Sverige. Långt bort från Göteborg. 

När Janni är i 12-årsåldern får hon problem, och socialtjänsten placerar henne hos fosterfamilj och på HVB-hem.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Jag hade en problematik hemma och mådde inte så bra. Och då sa min socialsekreterare i telefonen att ”du ska skickas iväg till Göteborg. Det kommer att bli bra för dig”, sa hon. 

En tidig morgon i december 2016 väcks Janni av föreståndaren på HVB-hemmet.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Så det satt fem poliser utanför min dörr och skulle omhänderta mig. Och jag var väldigt ledsen och grät jättemycket.

I polisbilen tar Janni en selfie. Hon är 14 år och hon är på väg till Sis-hemmet Björkbacken i Göteborg.

Björkbacken är ett av 22 särskilda ungdomshem i Sverige som drivs av Statens Institutionsstyrelse även kallat Sis. 

Sis ledord för sin verksamhet är respekt, omtanke och tydlighet.

Under de senaste fem åren har 200 flickor varit placerade på Björkbacken. 

“Leah” omhändertogs av socialtjänsten på grund av våld i hemmet och sommaren 2019 placeras hon på Björkbacken. Hon är då fjorton år.

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Det här speciellt med att männen ska ta ner oss, där det var extra, där de försökte verkligen visa att de har makten, kopplar du. Armarna jag vet för jag vet jag hade jättemycket blåmärken i armarna. Knäna, dom kunde lägga kanske på ryggen du vet när dom tar benen i kors så där och lägger ner så.

En flicka vi får kontakt med bor idag på ett annat Sis-hem. Sis tillåter inte någon intervju på plats, så därför får vi endast prata med henne i telefon.

När Ängla var 13 placerades hon på Björkbacken.

“Ängla”, var på Björkbacken 2017 (13 till 14 år):

Alltså när man har bott på några ställen så känner man av vilka som är där för våran skull Och det var ganska... alltså det var inte många där som på riktigt brydde sig eller hade empati.

På Björkbacken ska flickorna få vård och hjälp att återanpassa sig till samhället.

Men Statens institutionsstyrelse, Sis, har i många år fått larm om missförhållanden på Björkbacken från flickor, personal, föräldrar och socialtjänst. Något som även lokala medier uppmärksammat.

“Igår ringde en flicka till barn- och ungdomslinjen. Hon ville anmäla att personalen skadar ungdomarna”

“Verksamheten genomsyras av en osund flicksyn. Flickorna bokstavligen släpas fram av de manliga vårdarna. Flickorna nekades hjälp med mensskydd /... / Kroppsvisitering utfördes av enbart män.“

“Vid ungdomsråd uppger ungdom att personal säger håll käften tillbaka och spottar tillbaka och slår tillbaka när ungdom har ett provocerande beteende.”

“Då tog han tag med ena armen runt min hals så hastigt och hårt att jag kvävdes någon sekund och drog sedan ner mig på golvet medan han hade greppet runt min hals /.../ Jag skrek och grät för att det gjorde så ont och frågade ifall de kunde byta ut honom mot en annan personal och då skrek han till svar att jag behövde vara lugn.”

”Jag har ofta fått blåmärken av att personal har hållit hårt i mig. En gång fick jag ett jack i huvudet av att personal dunkade mitt huvud i väggen. Jag ville anmäla detta men fick inte hjälp att göra det.”

“Min dotter blev dragen till isoleringen och nertryckt i golvet av de tre nämnda trots att hon sa släpp mig snälla så höll dom fast henne. Hon fick panik och började ta sig loss då tar förstnämnda mannen ett så kallat polisgrepp på hennes armar och håller fast henne. Detta är ju barnmisshandel.”

“En i personalen på Björkbackens ungdomshem har brottat ner målsägaren till marken och i samband med detta brutit XX arm så att smärta och skada uppstått”.

”En ungdom beskrev att hon såg en avskiljning där personalen agerade mycket våldsamt mot en ungdom. Ungdomen fick blåmärken i ansiktet och en bula i pannan. Då ungdomen själv var med om en avskiljning blev hon pressad mot en kant samt fick armen hårt uppdragen på ryggen.”

”Ungdomarna uppger att de inte känner sig trygga /.../ Vid nedläggningssituation uppger ungdom att man får blåmärken och att personal tar dem på rumpa och trycker mot ryggen.” 

“XX upplever att hon blir släpad över golvet till avskiljningen /.../ Särskilt smärtsamt blir det när de drar henne över golvlister/.../ XX har mycket kraftig smärta främst i benen efter denna händelse. /.../ XX upptäcker flera synliga och stora blåmärken, samt bulor på sina ben.” 

“Målsäganden uppger att XX gömmer sig under vännens säng varefter personalen släpar ut målsäganden ur rummet medan målsäganden håller sig fast i sängen. Målsäganden slår då i armbågen och huvudet i en dörrlist medan personalen drar i målsägandes ben.”

“Till en tjej från Somalia har en personal sagt “blatte”

“Flickorna blev visiterade och skulle klä av sig inför manlig personal /.../ Personalen klädde av vissa flickor som vägrade.” 

”Då flickan har en bakgrund av övergrepp vädjade jag om och om igen att hon behövde kvinnlig personal närmst sig /.../ Istället för att försöka tillmötesgå mina krav så fick min flicka manliga kontaktpersoner och det var uppenbart vid flera nerläggningar så var det flera män som kastade sig över henne och höll hennes kropp.”

För att få svar på varför det finns så mycket anmälningar och klagomål om missförhållanden på Björkbacken försöker vi få en intervju med en ansvarig på Sis.

Vi söker upprepade gånger, under flera veckors tid, den som är ytterst ansvarig för hemmet, verksamhetsdirektör Malin Östling. Men Sis meddelar att hon inte ställer upp på intervju. Istället ska våra frågor besvaras högre upp i organisationen, av Jan-Eric Josefsson.

Men vi har flera anmärkningsvärda uppgifter, så som ett inspelat telefonsamtal, som endast Malin Östling kan besvara. Och dagen före julafton får vi slutligen tag på henne i telefon.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder

MÖ: Malin Östling

Reporter: Ja hej Malin, det här är Valeria Helander från SVT. Jag gör ett reportage om Björkbacken som du känner till. Men som jag förstår det på er pressavdelning så tänker du inte ställa upp på intervju. Jag undrar lite grann varför.

MÖ: Du får gärna ställa den frågan via mejl.

Reporter: Ok, men tänker du ställa upp på en intervju?

MÖ: Nej. 

Reporter: Varför inte? 

MÖ: Jag tycker inte att Uppdrag granskning är ett program som vill skildra en situation på ett sätt som jag tycker är vettigt. Utan jag tycker att det bara går ut på att hitta en bild av en situation. 

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Jag möttes av ett intag sedan fick jag kroppsvisiteras och klä av mig naken och efter några timmar så kom jag in till ett rum. Alltså allting vad det var precis som ett häkte ungefär allting var fastllimmat i väggarna du hade rosa tjock madrass som du sov på. Sedan hade du ett lakan och en filt. Jag tänkte väldigt mycket på min mamma då. Alltså det var som att de pratade med mig som att jag var en mördare. Som att jag var ett djur liksom. De var väldigt elaka och provocerade väldigt ofta oss till att göra saker som vi faktiskt inte ville göra. Eller vi ville ju alltså inte heller vara dum. Men de var inte snäll mot oss och behandlade oss väldigt dåligt.

På Björkbacken bor flickor mellan 12 och 16 år som tvångsvårdas enligt LVU, lagen om vård av unga. Här kan flickor hamna om de har drogproblematik, självskadebeteende eller är våldsamt utåtagerande.

Tvångsvård innebär att flickorna inte får komma och gå på institutionen som de vill, de får inte ha egna mobiltelefoner och det finns regler kring det mesta; när man äter, sover och får gå ut. Skolundervisning sker på institutionsområdet.

År 2017 och 2018 bor Lirije på Björkbacken. Första gången hon kommer dit är hon 15 år.

Lirije, var på Björkbacken 2017 och 2018 (15 och 16 år):

Jag tycker bara det är konstigt man jobbar på ett ställe för att hjälpa unga tjejer som lever tungt och har det jobbigt, och sen så kommer man dit och tror att man ska få hjälp men så blir det bara värre. Det är fördjävligt faktiskt om jag ska vara ärlig. Man känner sig inte mänsklig direkt. Den värsta gången var då när jag slog till käken mot golvet och sa att snart kommer ni bryta av min käke. Det var ingen som brydde sig, man la bara ner mig ännu hårdare då. Då hade jag väldigt ont i käken. Jag vet en annan gång när det svartnade för mig helt för jag var så utmattad. Jag blev även inslängd i ett element en gång.

Ett av problemen på Björkbacken uppges vara stor personalomsättning.

Flera i personalen slutar under 2020. En av dessa är Björkbackens sjuksköterska. Hon ställer upp på intervju, väl medveten om att alla på Björkbacken vet vem hon är. Men hon vill inte visa sitt ansikte.

Björkbackens tidigare sjuksköterska:

Jag kände att vissa i ledningsgruppen, eller de chefer som hade ansvar för Björkbacken inte har tagit ansvar för de allvarliga sakerna som har hänt. Jag kände att de ungdomar som vi jobbade med fick ingen vård eller behandling. Och mina värderingar var inte längre någonting jag kunde stå för, att jobba kvar på Björkbacken.

Sis ledning skickar gång på gång personal till Björkbacken i syfte att reda ut problemen. 2019 skickar man dit verksamhetsutvecklare Stina Gustavsson, med mångårig erfarenhet av arbete med barn och unga.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Och det innebar att jag var på plats dagtid, kvällstid, helger och även ibland någon natt på institutionen. Uppdraget på Björkbacken, det var att man hade väldigt höga avskiljningstal, det var en hög incidentrapportering, personalen kände sig otrygga, flickorna kände sig otrygga och ledningen beskrev det som ett kaos.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Reporter: Men alltså såhär, hur var själva miljön inne på Björkbacken? 

J: Alltså det var ungefär såhär, just som det är här. Väldigt gula väggar och instängt skulle jag säga.

Ett av många problem på Björkbacken är mängden av de så kallade avskiljningarna. En avskiljning kan vara att en ungdom blir fasthållen mot golvet, fasthållen mot en vägg eller inlåst i isoleringscell, ett så kallat avskiljningsrum.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Reporter: Kan du visa hur de tog tag i er?   

J: Mmm. Först såhära. Med armen. Så. Sen med benet ner så så det faller ner. Och det går väldigt snabbt. 

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Så om du tänker dig ett ganska adekvat tonårsbeteende. En tonåring som inte har någon beteendeproblematik över huvud taget, att du blir arg. Du kanske skriker någonting, du klampar iväg till ditt rum och smäller igen dörren. Så kan det här resultera i att det kommer fyra storvuxna män. De kommer tar tag i dig i olika grepp, trycker dig mot golvet, bär iväg dig och du placeras i avskiljningen.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

J: Ett knä här. Ungefär så gick det till. 

Reporter: Alltså om någon hade fällt mig nu, alltså som du demonstrerade nu så hade jag ju ramlat med ansiktet före rätt ner i golvet. Gjorde man det?  

J: Ja det gjorde man.  

Reporter: Men då blev man...  

J: Inte alltid blev man skadad, om man var snabb med huvudet... Alltså jag blev ju ganska van med att de gjorde sådär. Så det gäller ju att ha snabba reflexer liksom.

Vi har begärt ut siffror för att se hur ofta Björkbackens flickor avskiljs i jämförelse med ungdomar på andra Sis-hem i Sverige.  

Statistiken visar att Björkbacken de senaste fyra åren haft högst avskiljningstal av alla 22 ungdomshem. Under 2020 avskiljs flickorna på Björkbacken nästan fem gånger så ofta som genomsnittet på de andra hemmen. 

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Det är en hejdlös hög nivå av avskiljningar. Och varje tillfälle innebär en risk för fysisk skada och innebär definitivt en risk för psykisk skada. Så antalet spelar roll. 

Sabina Björk arbetade i flera år på Sis med att granska de olika ungdomshemmen och rapportera avvikelser och felaktigheter till Sis ledning. Hon hade ett särskilt ansvar för just Björkbacken.

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Det var en oproportionerligt stor andel synpunkter från flickorna som handlade om dåligt bemötande från personal, ibland kränkningar. Inte sällan att man sa att man hade blivit utsatt för övervåld. Sådana saker kom fram mycket mer på Björkbacken än på andra institutioner. Särskilt eskalerande under 2019 och in i 2020. 

På Björkbacken bor många flickor med neuropsykiatriska diagnoser, som exempelvis autism och ADHD. Björkbackens ledning anlitar 2019 en konsult som ska utbilda personalen i hur man bemöter flickor med dessa diagnoser, för att på så sätt komma tillrätta med problemen med våld och dåligt bemötande.

I januari 2020 skriver konsulten ett mejl till institutionschefen efter att ha fått läsa utdrag ur avskiljningsbeslut.

“Jag har läst igenom november och har december kvar och det är väldigt många som jag får riktigt ont i magen av” 

Konsulten berättar att hon aldrig får något svar på sitt mejl.

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Så när dom tar ner mig till isoleringen. Dom har en matta typ så här tjock, den är mjuk. Jag vet dom höll ner mig från en halvtimme till en timme, där nånstans. Och jag vet att jag skrek till och med att jag inte kunde andas och sånt. Jag kunde andas, det var inte så, för jag har inte dött av det, men det var jobbigt att andas och samtidigt jag började gråta. Och sen det var, det är stora män dom använder sin tyngd, samtidigt dom håller alltså min arm så mot min rygg och neråt, men jag tror den där madrassen gjorde mycket. Jag vet inte om det låter logiskt, men jag kunde inte andas lika bra.    

Reporter: Är det jobbigt att tänka på det?  

(Börjar gråta) Jag hatar att gråta.

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Det allvarliga är att det handlade om minderåriga flickor. Det handlar om ungdomar, flickor som är under 15 år. Inte sällan är de så unga som tolv år, som befinner sig i tvångsvård i statens regi. Som är tämligen utlämnade i det hänsyn att de kan inte lyfta upp en mobil och ringa och berätta om sin situation. Jag visste att de hade rapporterat om att de blir utsatta för det ena och det andra... och det togs inte omhand. De är på ett sätt de mest sårbara vi har i det här samhället.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Sen så en dag kom två manliga personaler ger sig på mig. Tar var sin arm, bär in mig till mitt rum och har mig såhär liggandes ner med huvudet i min madrass så att jag kunde inte andas. Jag skrek och skrek och skrek på hjälp men det var ju ingen som hörde en. Jag minns inte exakt vad som hade hänt. Det kan hända att jag var otrevlig, men inget våldsamt hade jag gjort i varje fall. Det vet jag. Men jag hade säkert varit otrevlig.

Lirije, var på Björkbacken 2017 och 2018 (15 och 16 år):

Det var en gång när jag faktiskt blev avskild av själva avdelningsföreståndaren, chefen, där jag fick ett stort blåmärke vid armen, vänster arm.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Reporter: Såg du nånsin skador på flickorna som hade tillfogats dem av personal?   

SG: Ja, mycket blåmärken. Och det var blåmärken där man kunde se fingrarna. Fingrarna satt kvar som grepp på armarna. Skrapsår då de har blivit dragna. 

Björkbackens tidigare sjuksköterska:

Ja ganska ofta. De, de som visade mig såklart... liksom man går inte runt och letar efter dem men... Det var mycket blåmärken efter en avskiljning.

“Ängla”, var på Björkbacken 2017 (13 till 14 år):

Alltså det kändes som att de kom till jobbet med jättemycket ilska i sig och sen tog ut den ilskan på oss genom att göra de här nedläggningarna. Det var så det kändes, det kanske inte var så. Men ingen frisk människa vill göra så mot ett barn.

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

De här flickorna är små. Många av dem är små. De kan väga... ha en max-vikt på 50 kilo. Och en anledning till att de blir oftare fasthållna eller ner-hållna mot golv är ju så klart att det går att göra det. Det går att lösa en konflikt så. Det kan du inte lösa en konflikt med pojkar i 17-18 års åldern som väger 90 kilo. För då förstår du att om du försöker dig på det kommer du att få stryk. Och det kommer göra ont, och det kommer kunna vara farligt. Men det är det är det inte om man är tre-fyra normalvuxna män på Björkbacken som håller ner en tolvåring som väger 50 kilo. Det är en skillnad.

Vi frågar verksamhetsdirektör Malin Östling hur det kommer sig att avskiljningstalen på Björkbacken har eskalerat sedan 2016, utan att någon satt stopp. Hon anser att statistiken inte är helt jämförbar, bland annat för att vårdbehoven ser olika ut mellan pojkar och flickor. Men även om man bara jämför avskiljningstalen för hem som tar emot yngre flickor ligger Björkbacken högst i antalet avskiljningar.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder

MÖ: Just när det gäller unga flickor att vi har det som svårast. Mest våld, mycket utagerande, så är det till och från stora problem i hanterandet. Och då skulle jag faktiskt också vilja säga att vi skulle ha stora behov av psykiatrin, vi har kanske inte alltid rätt kompetens. De unga flickorna är förstås omognare, har kanske större problem utifrån att de är omhändertagna tidigare, det krävs ganska mycket för att bli tvångsomhändertagen. 

“Leah” var 14 år när hon satt på Björkbacken. Hon berättar att hon en dag råkar kasta saft på en man i personalen och reaktionen blir våldsam.

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Han drar mig mot väggen, tar stryptaget, han ger mig två örfilar då. Han hade stora händer. Jag vet att han hade stora händer. Två tjejer står där medans en annan personal står där också. Så dom såg vad som hände.

Kollegan som var på plats säger att han varken sett örfilarna eller stryptaget.    

I Björkbackens egna utredning av händelsen står det att det att ord står mot ord. Åtgärden blir att en av personalen tas ur tjänst i en vecka, och flyttas till en annan avdelning. Samtliga i personalgruppen får bland annat gå utbildningar i etik och lågaffektivt bemötande.

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Jag grät efteråt i intaget. Jag brukar inte, jag kanske gråter ibland sådär, men oftast jag har vänt mina känslor alltså så jag vände mina känslor på SiS. Så fort alltså om jag blir besviken eller vad som helst, då jag vänder de mot aggressivt håll. Och det är de här tankarna: ”har de rätt att göra det?” För jag vet om jag hade gjort det, det hade blivit en stort grej. Men om de gör det, vad kommer hända då?   

Reporter: Och vad hände? 

Det las på mig, för jag hade soc-möte. Då sa min soc: ”vad gjorde du för att han skulle göra det?”. Jag hade kastat saft.

I Björkbackens utredning kan man också läsa att samma behandlingsassistenter är inblandade i en annan våldshändelse, bara några månader tidigare. Där har man kunnat slå fast att personalen släpat ut en flicka från ett rum och lagt ner henne mot golvet så hårt att hon inte kunnat andas. Det konstateras att flickan inte ens varit våldsam och personalen släpper först på uppmaning av annan personal. Också den här gången är åtgärden en utbildning för personalen. 

En av de inblandade behandlingsassistenterna är tidigare dömd för misshandel. Men domen ligger långt tillbaka i tiden. Han jobbar fortfarande kvar på Björkbacken. Den andre slutade under 2020.

Flickor och personal berättar för oss att dessa två behandlingsassistenter återkommande reagerat på konflikter med våld.

Behandlingsassistent, slutade på Björkbacken 2020:

Reporter: Och dom säger att du var en av dom behandlingsassistenter som var mest våldsam mot dom? Vad tänker du om det? 

BA: Du får prata med Björkbacken, jag vet inte, jag jobbar inte där längre.

Reporter: Nej jag vet... Men det stämmer inte?

BA: Nej.

Reporter: Men varför tror du dom säger så? 

BA: Det vet jag inte.

Reporter: Det står i din personalakt också att du haft samtal kring detta?

BA: Det har jag haft. Men du får ta det med cheferna där är du snäll då. Och för det andra så har jag fått stryk, inte... jag har inte varit våldsam mot någon ungdom det kan jag säga. Men ta det med cheferna och ta det med Björkbacken.

Den andra behandlingsassistenten, som ska ha tagit strypgreppet på “Leah”, känner inte alls igen sig i beskrivningen av honom som våldsam.

Behandlingsassistent på Björkbacken

BA2: Men skojar du med mig eller? Nej, nej, nej det är klart att det inte...

Reporter: Du har aldrig varit våldsam, eller använt våld?

BA2: Nej nej nej. Om det... om vi har haft avskiljningar och så, självklart det är ett lagligt våld. Men, nej det känner jag inte alls igen. Det är ett skämt faktiskt.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år).

Reporter: Var inte tjejerna också jobbiga mot personalen? Personalen kanske bara gjorde vad de behövde för att skydda sig?

J: Alltså så vi var mot dom, eller vi var mot dom, alltså det var ju ingenting i jämförelse hur de var mot oss liksom. Absolut vi kunde prata till dem på en dålig ton eller inte ha respekt men... det var inte så att vi gick emot dem och tryckte ner dem i golvet. Det var det inte.

Flickorna och personalen vi pratat med är alla tydliga med att det inte är all personal på Björkbacken som har varit våldsam eller kränkande.

Behandlingsassistent på Björkbacken

Reporter: Skulle du säga att det finns problem med övervåld och kränkningar överlag på Björkbacken mot flickor?    

BA2: Jag skulle säga att det är tvärtom faktiskt. Det är mot personalen. Det är mest mot personalen. Inte tvärtom. Det är lite kränkande faktiskt tycker jag. 

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Om en ungdom har använt våld mot en personal. Det är klart den får försvara sig. Vi har våra problem också, såklart, men våra problem ska inte bemötas direkt med att använda våld mot oss eller försöka ta in oss i isolering så. Och vi är tvungna att sitta där, dom har valt jobbet själv. Så om de säger att de blir kränkta. Det är du som har valt det här jobbet. Och det är vi som bor där 24/7. De kommer dit och sen går dom hem och har det bra medan vi är där hela tiden.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

I februari 2019 så tillträdde en ny avdelningsföreståndare man hade rekryterat. I och med det här, det fanns viss personal som jag tyckte var väldigt duktiga, men de valde att sluta. Istället började man rekrytera väldigt mycket män. Det var även så att flickorna reagerade att det här var väldigt mycket män, unga män på avdelningen. Avdelningsföreståndaren själv uttrycker att han anser att problemet på avdelningen har varit att det har funnits för mycket kortspelare. Och då menar han folk som vill umgås med flickorna, spela kort med dem och prata med dem. Och att han vill ha personal som står pall när det smäller. Och här tänker jag, här byggs det också så att, det var illa innan och här börjar det bli ännu sämre. Att man börjar bilda nån slags machokultur bland personalen på avdelningen som påhejas av avdelningsföreståndaren.

Avdelningsföreståndare Björkbacken :

Reporter: Du har varit med och skapat en machokultur på Björkbacken, är det nånting som du känner igen? 

AF: Jag väljer att inte kommentera något av detta faktiskt.

Avdelningsföreståndaren, som tidigare bland annat tidigare jobbat som ordningsvakt på nattklubb och under lång tid som behandlingsassistent, saknar den utbildning som krävs för tjänsten enligt Sis egna riktlinjer. Att han skulle ha uppmuntrat en machokultur på institutionen är ingenting har känner igen sig i. 

Den tidigare sjuksköterskan på Björkbacken som vill vara anonym, får en dag ett meddelande från avdelningsföreståndaren.   

På bilden poserar tre män, biträdande institutionschef, en behandlingsassistent och avdelningsföreståndaren själv. 

Björkbackens tidigare sjuksköterska  

SSK: Det är en grupp som är känd att vara kompisar som har jobbat tillsammans tidigare som har stort ansvar på Björkbacken. Som jag har gjort arg. 

Reporter: På vilket sätt?

SSK: Jag anmält flera stycken allvarlig händelse … till dom som är deras chefer och de blir väldigt upprörda med mig. Att jag inte håller tyst.

Avdelningsföreståndare Björkbacken

Reporter: Jädrar va kul vi har, vad gör ni? #likabarnlekabäst. Kommer du ihåg det?

AF: Men som jag säger, jag väljer att inte uttala mig om någonting överhuvudtaget...så jag stannar gärna där.

Reporter: Du vill inte kommentera varför du skicka det här sms:et?

AF: Jag vill inte kommentera något överhuvudtaget faktiskt.

Reporter: Ok. 

Björkbackens tidigare sjuksköterska

Reporter: Känner du att det är någon typ av kultur som finns på Björkbacken?     

SSK: En tystnadskultur. En uppfostringskultur. Det är en ”vi har jobbat så här i tjugo år. Vi gör på vårat sätt. Vi behöver inte lyssna” – kultur.

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Här finns en helt unik... unik volym av klagomål från flickor på Björkbacken mot personal som vi inte ser på nån annan institution. Det viktiga är att när vi får signaler om missförhållanden så måste vi alltid utreda det. Och det spelar ingen roll om det så kommit in 30 klagomål på samma tema, så ska det 31:a också utredas. Därför bakom varje klagomål så står det en liten flicka som är tvångsvårdad. Vilket gör att du måste göra det. Allt annat är en rättsosäkerhet som är...den är inte acceptabel.

När vi går igenom dokument från Björkbacken hittar vi många allvarliga händelser som först utreds många månader senare, ofta efter att personal upprepade gånger vädjat till ledningen för ungdomshemmet och verksamhetsdirektören att agera. Andra allvarliga händelser utreds inte alls.

“Flickorna blev visiterade och skulle klä av sig inför manlig personal”

”min dotter blev dragen till isoleringen och nertryckt i golvet /.../ ett så kallat polisgrepp på hennes armar och håller fast henne” 

“blir släpad över golvet till avskiljningen /.../ Särskilt smärtsamt blir det när de drar henne över golvlister /.../ flera synliga och stora blåmärken” 

“personal använder övervåld”

“har brutit i målsägandes handled så smärta och skada uppstått samt tryckt in i en vägg/dörr så smärta och skada uppstått på kindben.”

“tryckt upp XX mot en vägg, slängt XX i sängen och kastat XX på golvet”

“Personal på boendet har slagit målsägaren i ansiktet så att skada har uppstått” 

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Ja det får ju till följd att man inte kan få en sammanhållen bild av hur allvarligt är problemet. om klagomål tappas bort, om de glöms bort, om de inte diarieförs, då är de inte synliga. Och en myndighet behöver jobba med synlighet. Och det handlar ju naturligtvis ytterst om att man ska vara väldigt varsam med de här flickorna som är i våran vård. Det vill säga att deras signaler om missförhållanden måste dokumenteras och de måste utredas. Och det måste bokföras, det måste finnas en rättssäkerhet i det. 

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder:

Vi har hittat saker som inte har utretts, det håller vi på och utreder. Men jag kan inte ha den kontrollen över institutionerna i ett helt område, 12 institutioner i mitt område. Jag kan inte ha den detaljkontrollen på institutionerna.

Reporter: Du har ju blivit uppmärksammad på problemen på Björkbacken, det här har inte hänt utan din vetskap. Så hur har du tagit tag i det? 

MÖ: Det har vi också, vi har tagit tag i det som har blivit uppmärksammat. Sen att det finns brister i klagomålshanteringen, det har uppdagats det har det. Och dom får vi hantera när vi ser dom. Ja nu har du tvingat dig fram till en intervju på ett jätte oschysst sätt tycker jag. Du har ju också fått svar på att en annan person som ska delta i intervjun.

Reporter: Men det är ju inte den personen som är ansvarig. Eller hur?

MÖ: Men myndigheten bestämmer väl ändå vem myndigheten anser ska svara på frågorna, utifrån hur vi ser på ansvarsbiten.

Reporter: Ja, men det är fortfarande inte Jan-Eric som är ansvarig för Björkbacken, det är du.

MÖ: Men Jan-Eric har varit ansvarig för Björkbacken.

Malins förgångare numera senior rådgivare till generaldirektörn Jan-Eric Josefsson är den som officiellt svarar på våra frågor från Sis håll.

Jan-Eric Josefsson, senior rådgivare till generaldirektören Sis:      

Det finns ju nånting som vi kallar för egenkontroll och det kan man ju säga att det finns ju uppenbara brister när det gäller det, i Björkbackens fall.    

Reporter: Men varför finns det brister?     

JEJ: En förutsättning för hela det här systemet är ju att man faktiskt gör det som är tänkt att göras, och har man inte gjort det, då har man inte heller följt de regler och riktlinjer vi har.

Reporter: Det stämmer, det har man inte gjort här. 

Att Björkbacken inte följer Sis egna riktlinjer och utreder klagomål och anmälningar, innebär inte att anmälningarna slutar komma in.

Och det är inte bara flickor och personal som larmar. Det finns även klagomål från anhöriga till flickor som varit placerade på Björkbacken. Vi får kontakt med en mamma som berättar att barnen omhändertogs på grund av våld i relationen.

Mamma till flicka placerad på Björkbacken 2020:

De såg för mycket. Min man slog mig, inför barnen, så jag pallade inte. 

Förra året placerades hennes 12-åriga dotter på Björkbacken. 

Mamma till flicka placerad på Björkbacken 2020:

Trotsig liten tjej som behövde kärlek. Hon var minst tror jag. Minst av tjejerna där. Och hon skulle leka tuff, eller ja...så hon fick utbrott. Hon mådde skit. Hon åt inget. Hon försökte rymma, och så vidare. Sen vart hon isolerad hon började gå på personalen. Och de pucklade på henne.

Reporter: Vad menar du med att de pucklade på henne?

M: Hon kunde ringa till mig och gråta. Att hon har ont i revbenen. Hon har ont i handleder. Ont i ansiktet. För att de slängde henne i väggen. De trampade på henne, golvade ner henne.... och hon är ju bara 13 år. Usch... 

Reporter: Berättade hon det här för dig?

M: Varje gång ... 

I beslut från Björkbacken kan man läsa:

Flickan har svårigheter att reglera sig känslomässigt samt att förhålla sig till avdelningens regler och struktur.

Flickan har uppvisat självskadebeteende och varit utåtagerande.

Flickan har agerat ut mot personal fysiskt genom att kasta frukt och stenar.

Beslut om vård i enskildhet fattas.

Mamma till flicka placerad på Björkbacken 2020:

Utan... utan någonting. Bara sitta i en liten cell. Som vuxna människor sitter i fängelse. Det var så hon beskrev rummet till mig. Allting var fastskruvat. Jag förstår om det är vuxna människor gör kriminalitet eller något, och de sitter och sonar sina brott. Men en 13-åring...Man gör inte så mot ett barn.

När vi går igenom flickans dokumentation ser vi att det kontinuerligt fattats beslut om vård i enskildhet i 215 dagar under hennes 281 dagar långa vistelse på Björkbacken. Som längst handlar det om beslut som gäller 67 dagar i sträck. En av de dagarna fyller hon 13 år.

Jan-Eric Josefsson, senior rådgivare till generaldirektören Sis

Jag kan inte kommentera enskilda ärenden på det sättet. Men den typen av långa vistelser i vård i enskildhet, den känner jag mig tveksam till. 

Vi får kontakt med fler och fler flickor som också berättar om våld och kränkningar. Men även om personal som kommit med sexuella anspelningar och tafsat.

“En personal kunde kolla jätteäckligt på tjejerna. Kollade in deras rumpor. Vi sa det till cheferna men ingenting hände”   

“En personal gav en tjej cigg och pengar i utbyte mot sex.”

“Vissa har blivit tafsade på, men det är inte lönt att berätta för de tror ändå bara på personalens ord över tjejernas.”

En 15-årig flicka säger att hon till och med varit med om en våldtäkt. Hennes röst är utbytt. 

“Clara”, var på Björkbacken 2020 (15 år):

Mmm. Det var en personal som... Alltså vi, jag och han, vi satt i någonting vi kallade för bion så hära. Vi kollade på en film. Och så började han ta på mig. Och sen... efter...  aa han höll på så hära. Sen så våldtog han mig där. Men alltså. På Sis, sådana här ställen. Vi är ju satta, vi sitter ju på såna här ställen för att vi ska skyddas. Ha en trygg miljö och såna grejer. Det... det är bara alltså jättekonstigt att det händer på såna här ställen. Det ska inte hända.

Händelsen polisanmäldes, men förundersökningen lades ner i brist på bevis. Behandlingsassistenten arbetar inte kvar och flickan bor nu på ett annat hem.

I början av 2020 börjar problemen på Björkbacken eskalera än mer. Efter att upprepade gånger påtalat missförhållandena till verksamhetsdirektören Malin Östling, börjar Stina Gustavsson få nog. Hon är orolig för flickorna på Björkbacken.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Jag har sett hur personalen hetsar dem till att bli arga. Jag har sett hur personalen gör felaktiga avskiljningar. Jag har sett kränkande beteende. Det här liknar liksom ingenting annat som jag har vad jag sett någon annanstans. Och personalen uttrycker sig att de är kränkta av barnen, att barnen förstör deras arbetsmiljö, man uttrycker att barnen är som monster. Det här är en missförhållande-kultur som pågår tjugofyra-sju. 

Den konsult man tagit in för att utbilda personalen i hur man bemöter flickor med neuropsykiatriska diagnoser, skriver i mars 2020 ytterligare ett mejl. Denna gång till institutionschefen och verksamhetsdirektören för Sis söder, Malin Östling.

Jag har vid flertalet tillfällen signalerat att jag känner oro över allvaret i bristerna i bemötande.

Som extern handledare är det viktigt att känna tillit till att verksamheten lever upp till krav och riktlinjer vid tex klagomålshantering och missförhållande.

Jag har kommit fram till att jag behöver avsluta mitt pågående uppdrag på Björkbacken.

Även Sabina Björk har fått nog av Björkbacken.

Sabina Björk, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Det var en brottningskamp för mig ganska länge. Jag hade trivts otroligt bra att jobba i Sis. Mitt beslut att sluta på Sis hängde väldigt nära samman med mitt beslut att göra en anmälan till IVO och till JO som rörde Björkbacken. 

I sin anmälan till Inspektionen för vård och omsorg och till Justitieombudsmannen skriver Sabina bland annat:

“Jag vill med det här brevet uttrycka stor oro över över allvarliga missförhållanden rörande kränkningar och övervåld mot ungdomar från personal på SIS ungdomshem Björkbacken”

Även Stina Gustavsson valde att anmäla Björkbacken. 

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Som ja skrev i min anmälan till JO och till IVO, att utifrån hur de här fasthållningarna går till, hur ofta de sker och man får framförallt komma ihåg de här flickornas kropp. Det här är små flickor, de är en och fyrtio- de är en och femtio lång och de väger inte mycket. Personalen är stora, så det jag skrev i min anmälan, att för mig handlar det om troligtvis är det en tidsfråga innan någon dör.

Både IVO och JO lägger ner anmälningarna, utan någon åtgärd. 

Linda Almqvist, chefsjurist IVO: 

Reporter: Ni är ju tillsynsmyndighet, om inte ni ser till att de följer de lagar och regler som finns för att säkra en trygg och säker vård för flickorna, vem ska då göra det? 

LA: Här skulle jag gärna vilja poängtera att ansvarsfördelningen ger ju Sis ett explicit ansvar, ett uttryckligt ansvar, för att utreda klagomål och också vid behov vidta åtgärder. Och så kommunen också ett ansvar att noga följa placerade barn och unga. Och här kan vi konstatera att ingen har förmått att följa sitt ansvar. 

Sedan 2016 har 33 anmälningar kommit in till IVO angående Björkbacken, om våld, hot, övergrepp och kränkningar.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Jag skrev brev. Berättade vad som hade hänt. Vi alla brukade sitta och skriva brev. Tillsammans. Och så berättade vi olika händelser. Men det hände ju ingenting. Aldrig nånting.  

“Personal provocerar oss till att bli arga bara för att visa att dom har lite makt” 

“Om du är ledsen och vill att personal ringer din mamma och pappa så säger dom nej och att man får ringa på sin telefontid” 

“Springer du eller kör kurragömma på avdelningen så kan du bli rumshänvisad. Kallar du en personal för maktmissbrukare blir det rummet och om du vägrar så hjälper dom dig som dom hade velat kalla det. Då tar dina armar och drar dig samarbetar du inte så rycker dom hårt. Även om du tex får ont i armar eller ben eller säger att du inte kan andas, personale lämnar blåmärken och inget görs åt.” 

“Vid fasthållning upplever jag att en personal håller min handled så pass hårt att jag i efterhand har smärtor i min handled och jag kan inte röra den eller böja den” 

“Vissa manliga personal använder övervåld när dom ska ta grepp, och använder fel grepp vid vissa tillfällen. Personal tar de sista alternativen som de första alternativen när det handlar om intag eller isolering.” 

“Den ena sa att jag skulle hålla käften varje gång jag sa nåt typ. Den andre kränkte o förnedrade mig /.../ Han gick in i mitt rum och ba usch va äckligt det luktar kiss här, ska en stor tjej som dig 13 år kissa ner sig. Du borde skämmas.”  

“Snälla bara hjälp mig!”

Linda Almqvist, chefsjurist IVO:

LA: IVO har agerat på de klagomål som har kommit in till myndigheten och som rör Björkbacken och det har vi gjort i form av beslut. Vi har överlämnat klagomål till Sis. Sis har ju svarat att de ska åtgärda problemen som har framkommit genom de här klagomålen.

Reporter: Som du själv är inne på här, när vi har kollat på de här klagomålen som ni har skickat vidare till Sis för att utreda själva, så har Sis inte utrett en fjärdedel av dem. På vilket sätt har ni följt upp de här anmälningarna? 

LA: Ivo har ett uttryckligt ansvar att utöva tillsyn. Och IVO måste bli bättre på att följa upp sina egna beslut och följa upp att det som utlovas, att vidta rättelse på, att det också faktiskt genomförs.

Reporter: Men betyder det att ni inte har gjort det i det här fallet? 

LA: IVO har inte följt upp i den omfattningen som myndigheten borde ha gjort.   

Reporter: Varför inte? 

LA: Det svaret jag kan ge är att myndigheten måste förbättra sig på det här området och följa upp klagomålen. 

Reporter: Så ni har brustit? 

LA: Myndigheten har brustit i det avseendet.

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Reporter: Gick du någonsin till någon av cheferna på avdelningen eller institutionschefen och berättade vad som hände?

J: Ja, ofta.

Reporter: Vad hände då? 

J: Det var väldigt mycket bortförklaringar till varför alltså ingenting hände. en förändring. Jag kunde inte göra någonting. bara sitta och vänta tills jag blev utsläppt.

Under arbetet med reportaget får vi ta del av en telefoninspelning, där verksamhetsdirektör Malin Östling pratar med person som gjort en omfattande IVO-anmälan mot Björkbacken den 1 juli 2020. Samtalet handlar om att det ska ha förekommit våld och kränkningar mot flickor på hemmet under 2019.

Vi får även ut en tjänsteanteckning som upprättats på Sis dagen efter den omfattande IVO-anmälan.  

I den kan man läsa att en socialsekreterare ringer Sis och vill att en flicka omgående flyttas från Björkbacken, eftersom flickan berättat om sexuella ofredanden och övervåld från personalen. Tjänsteanteckningen skickas samma dag till Malin Östling. Hon är då på semester, och säger att hon inte heller läser tjänsteanteckningen när hon kommer tillbaka fyra dagar senare. 

Sex dagar efter larmet från socialsekreteraren, den åttonde juli, ringer Malin till den oroliga IVO-anmälaren. 

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder

MÖ: Då måste jag bara säga, det kan inte hända på Björkbacken just nu. Det är omöjligt.

IVO-anmälare: Vad är det som inte kan hända på Björkbacken just nu? 

MÖ: Det du berättar om nu. Det kan inte fortsät... jag menar cheferna har möte med ungdomarna varje vecka där nu. För att fånga upp om det är något som händer. Min bild är att det kan inte hända nu. Att det har hänt saker där det vet vi. Det är därför vi har en jätteomfattande kontroll på Björkbacken. Nu.

IVO-anmälare: Ok...

MÖ: Så att det ska inte hända där nu. Händer det nu så vet jag inte vad jag gör. Det går inte.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder 

MÖ: Så har jag inte sagt.

Reporter: Jo det har du.

MÖ: Nej det har jag inte. Jag har frågat henne är det här saker som har hänt i närtid? Då vill jag ha konkreta exempel på det och hon skickade det och det har vi utrett.

Reporter: Mmm men alltså vi har det på band när du säger att det är omöjligt att det här kan ha skett på Björkbacken.

MÖ: Jag tror inte jag uttrycker mig så, då skulle jag vilja höra det bandet.

Reporter: Nä men det är så du uttrycker dig, och jag undrar, kan man säga att det är omöjligt när du bara sex dagar tidigare har fått en tjänsteanteckning där det står att en flicka ska ha blivit sexuellt ofredad och utsatt för övervåld? 

MÖ: Det kan man förstås inte göra. Men jag tycker inte heller att jag har sagt så.

Stina Gustavsson berättar att hon efter ett möte om Björkbacken i början av 2020 känner att hon nått vägs ände med att få ledningen att agera på missförhållandena.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Då ringer jag min chef Malin Östling, och så säger jag till henne att nu har det här pågått så pass länge. Nu vet vi att det är missförhållanden, det är konstaterat på verksamhetskontoret, på Björkbacken, på huvudkontoret. Det finns massa rapporter så att det råder missförhållande, det råder det ingen tvivel om. Och det innebär också att flickor vi skickar dit utsätts för missförhållanden och vi vet om det. Så jag frågade henne efter en siffra. Jag vill ha en siffra på hur många flickor är du villig att offr... oj förlåt... (gråter) ... För då bad jag henne om en siffra. Jag sa jag vill veta exakt hur många barn till du är villig att offra, medans vuxna jobbar på det. För vi vet att de kommer utsättas för det här för ingenting har ju skett. Så ge mig en siffra, och sen ska vi tala om för de här flickorna som kommer att du kommer utsättas för missförhållanden och vi är okej med det. Och vi ska ringa deras socialtjänst och vi ska ringa deras föräldrar och säga ” vi som statlig myndighet godkänner att de här barnen utsätts för det här, för vi vet om att det sker”. Så jag sa jag vill ha en siffra hur många barn du är villig att offra innan vi stänger.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder:

Nu är det några personer som har larmat om missförhållanden och också talat om vad vi ska göra för att komma åt missförhållanden, och det är kanske inte deras uppgift. Och det är absolut inte så att jag tar lätt på de saker som har varit på Björkbacken. Vi har gjort jättemycket insatser. Och det är inte mitt beslut att stänga en verksamhet.  

Reporter: Men du hade kunnat gå till generaldirektören mycket tidigare och sagt att man måste stänga, varför gjorde du inte det?  

MÖ: Alltså det där är en fråga som... jag kan inte svara på den på det sättet. Varför gjorde jag inte det? Det är en jättestor sak att stänga en institution. 

Efter Sabina Björks och Stina Gustavssons omfattande anmälningar till IVO och JO tillsätter Sis en internutredning, som ska utreda om Malin Östling och institutionschefen begått några formella tjänstefel i sin hantering av Björkbacken. 

Det har de inte gjort enligt internutredningen. Man slår fast att ingen enskild chef inom myndigheten kan stå till svars för missförhållandena på Björkbacken. Istället konstaterar man att ansvaret brustit på samtliga chefsnivåer under flera års tid.

Jan-Eric Josefsson, senior rådgivare till generaldirektören Sis

Reporter: Det är en ganska skarp formulering, eller vad tänker du?

JEJ: Ja det är det. Definitivt. Det är en skarp formulering.

Reporter: Vad menar man med det?

JEJ: Ja det skulle du väl egentligen fråga de som har gjort utredningen, jag har bara läst den... jag var iofs intervjuad i utredningen, men jag har inte gjort den. Så jag skulle föreslå att du pratar med dem. 

Reporter: Men alltså om samtliga chefer har brustit, betyder det då att ingen ska ta ansvar?

JEJ: Hmm, det var ju vad utredningen kom fram till att de brister som fanns kunde man inte då...ansåg man inte i den utredningen att de var av den omfattningen så att det skulle leda till nån form utav ingripande eller åtgärd eller ja. 

I februari 2020 säger Stina Gustavsson upp sig från Sis. På grund av de missförhållanden hon såg på hemmet. 

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Det första när jag besökte en institution efter Björkbacken. Då träffade jag andra flickor och när jag pratade med dem separat och de får berätta om sina tidigare placeringar, vilket ofta är många, så kan man prata om olika flickinstitutioner om vad som varit bra eller vad som vart dåligt. Men sen när man börjar prata om Björkbacken så bryter de ihop. De gråter. De berättar att det som de varit med om där är det som har skadat dem mest här i livet....

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Det var svårt att återhämta sig när jag fick inte så mycket hjälp efteråt. För de trodde ju att ja men alla är väl inlåst ibland och då ska man bara hantera det. Men det var så jobbigt för mig för att det hade hänt så mycket saker där. Så det var jobbigt att liksom... kunna bara gå vidare och släppa allt och sköta sig.

Lirije, var på Björkbacken 2017 och 2018 (15 och 16 år):

Mitt trauma byggdes på ganska mycket där inne. Jag hade väldigt stort trauma när jag kom ut. Jag hade trauma när jag kom in och sen blev det bara värre och värre och värre.

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Det har gjort mig mer våldsam. För mig det är ju våld de har använt mot mig. Alltså, ta ner en, de får ta ner en sådär och de får göra det i sitt arbete. Men så mycket de gjorde, det blev till en vana. Men det är vi som är där för att vi har behövt hjälpen. Men det är inte så mycket till hjälp. Det är mer trauma. För man har bara förvarat oss där inne.

Lirije, var på Björkbacken 2017 och 2018 (15 och 16 år):

För mig är det jättejobbigt än idag liksom. Visst jag är fortfarande placerad nu men jag har ju mått skitbra de två senaste åren och jag har haft jättebra personer runt omkring mig. Så det är ju stor skillnad så. 

Reporter: Sen du fick lämna Björkbacken?   

L: Ja

“Leah”, var på Björkbacken 2019 (14 år):

Alltså dom har fått oss att se ut som monster, men det är bara små tjejer som har rädsla.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder:

MÖ: Det är inte det att jag inte kan vara självkritisk eller att organisationen inte är självkritisk. Men det som är svårt är att man inte kan problematisera att man inte kan diskutera att det blir... 

Reporter: Men är det inte det man har gjort på Björkbacken under alla dessa år, man har diskuterat, man har problematiserat, man har gjort handlingsplaner, men ingenting har blivit bättre, det har snarare blivit värre. 

MÖ: Det går väl lite fram och tillbaka skulle jag säga. Bara värre är inte sant heller för det är mycket som har blivit bättre.

Reporter: Men alltså om man kollar på klagomålen, om man kollar på avskiljningstalen, så har det blivit värre. Vad är det som har blivit bättre?

MÖ: Ja det har stabiliserats på ett par avdelningar tex. Det är en ny avdelning som har öppnat, som var full av goda intentioner. Med välutbildad personal. Den öppnade i mars. 

Reporter: Ja men det är var väl där som en personal spottade på en flicka så sent som i november i år? Eller hur? Hallå är du kvar? Hallå? 

MÖ: Ja jag är kvar jag är kvar. Men nu pratar vi om att vi startade en helt ny avdelning med goda intentioner i...

Reporter: Ja men goda intentioner är väl jättefint. Men det jag säger är att det har eskalerat och det har blivit värre. 

MÖ: Det har eskalerat och det är också svårigheter med att öppna en ny avdelning det är det på flera håll.  

Det har gått två månader sedan flickan blev spottad på av en personal på Björkbacken. Vi har ersatt hennes röst med en skådespelare.

“Rebecka” var på Björkbacken 2020 (15 år):

Vi sa till varandra din mamma är en hora, och du är en horunge och håll käften. Och alla dom här orden. Då sa att jag vill slå honom. Att det inte är ok att säga så. Den andra personalen satt bara och tittade på och hörde allting. Men dom satt bara och tittade på. Och sen så spottade jag på honom, och så kommer han närmare i mitt ansikte och spottar rakt i ansiktet och sa håll käften liksom så. Och det finns på film också.

Att personal spottar på flickor har Björkbackens ledning känt till sedan tidigare.

Men denna gång är det annorlunda. Händelsen har fångats på en av Björkbackens övervakningskameror.

Behandlingsassistenten har uppgett att han agerade i affekt. Kollegan som stod intill säger sig inte ha sett händelsen. 

Några dagar efter incidenten väljer Sis att slutligen stänga Björkbacken.

“Rebecka” var på Björkbacken 2020 (15 år):

Det är väldigt skillnad. Det var just därför jag kan berätta så klart om det för jag känner att jag har folk med mig liksom. En vuxens ord mot mitt ord, jag tänker, det skulle inte blivit nånting om jag hade sagt nånting. Jag hade sagt fortfarande men jag tror inte det skulle ja det skulle bara blivit väldigt annorlunda om det inte fanns på film tänker jag.

Några dagar efter incidenten väljer Sis att slutligen stänga Björkbacken. 

Jan-Eric Josefsson, senior rådgivare till generaldirektören Sis

Reporter: Tycker du att man borde ha stängt tidigare?

JEJ: Ehm... ja. 

Reporter: Men det har brustit på ledningsnivå i flera fall, flera olika saker som har brustit under årens lopp, och det har ni själva kommit fram till i den här internutredningen. Så om det är cheferna som problemen beror på så kommer ju inte problemen upphöra bara för att ni stänger Björkbacken.

JEJ: Alltså Björkbacken är ju en så att säga en självständig institution. Man kanske får överväga om den ska organiseras på ett annat sätt. Och när det gäller personalen i det här fallet chefer som du pratar om då, så är det en annan process som pågår just nu, hur vi ska se på det.

Reporter: Men nu är du ju väldigt vag. Ska ni säga upp folk?

JEJ: Det finns ju en arbetsrätt för det, det känner du säkert till. Det där är ju... jag säger inte vilka åtgärder. Men det är klart att det är rimligt att den här frågan är under diskussion. Mer än så kan jag inte säga.

Malin Östling verksamhetsdirektör Sis söder:

Många gånger är det ju gråskalor. Och ord mot ord. Olika bilder. Det här är ett väldigt, väldigt svårt jobb. Vi behöver mycket mer kunskap kring psykiatrisk problematik. Vi behöver jobba med andra myndigheter. Jag tycker vi behöver problematisera vårt uppdrag och svårighetsgraden i vårt jobb, och ser till att personalen får förutsättningar att göra det.

Stina Gustavsson, tidigare verksamhetsutvecklare Sis:

Reporter: Har du gjort tillräckligt?   

SG: Visst tänker man att man alltid hade kunnat gjort mer. Vissa kvällar när jag åkte därifrån så tänkte jag att det enda jag kunde göra var faktiskt att ta en buss, bara stoppa in alla ungarna och åka därifrån. För läget kändes så hemskt. Och jag har gjort anmälningar men absolut, jag hade säkert kunnat göra något mer. Jag vet inte vad...men jag tror att vi alla hade kunnat göra mer när det kommer till Björkbacken. 

Under arbetet med det här reportaget har vi pratat med 29 flickor och 14 Sis-anställda som alla varit på Björkbacken de senaste fem åren.

12 av de anställda och 26 av flickorna uppger att de antingen sett eller själva upplevt våld, hot och kränkningar från personal på Björkbacken. 7 av de anställda har lämnat in officiella skriftliga klagomål om detta. 

Under arbetets gång har Björkbacken stängt och tanken är att man öppnar upp igen under början av 2021. Då under ledning av ett annat ungdomshem. 

Janni, var på Björkbacken 2016-2017 (14 år):

Reporter: Hur kändes det när du väl fick lämna Björkbacken då?  

J: Alltså det kändes väldigt bra. det var liksom som en lättnad. Alltså nånting, en klump som bara försvann. Men nu försöker jag få det att fungera livet och detta är jag väldigt glad för.  

Reporter: vad har du för framtidsplaner?  

J: jobb och barn och familj och allt sånt där, men just nu så ska jag fokusera på mig själv och tänka på vad som är bäst för mig och sköta mig såklart. men just nu går det faktiskt bra. det har aldrig gått så här bra innan.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer